När vår skola hösten -93 skulle köpa in datorer till eleverna, fick jag, som den ende datorintresserade läraren på skolan, i uppgift att sondera marknaden. Det fick naturligtvis inte kosta något. För brist på pengar är, enligt hövdingen på skolan, det enda vi har gott om. Jag ringde runt, begärde offerter, gjorde besök och slog i kataloger. Naturligtvis fick jag äran att göra allt detta på fritid.
- Du tycker ju det är så roligt med datorer, sa hövdingen på skolan. Du kan väl sammanställa en rapport till mig så fort som möjligt.
Jovisst, så fort som möjligt. På fritid. Vad säger man, när man på personalkonferensen dagen innan fått reda på att 10-12 tjänster ska bort i kommunen till nästa år och man sitter som klassföreståndare i en sexa, utan pedagogiska skäl att få stanna kvar. Bäst att göra som han säger, så kanske man ligger lite bättre till i pärmen där han bokför allt som händer bland personalen.
Jag kontaktade en av de större firmorna i närområdet och beställde tid för visning av datorer och tillbehör. Tiden hade egentligen hövdingen bestämt, och den låg naturligtvis på hans tjänstetid och min fritid. Jag tänkte att när dessa inköpen väl var gjorda, kunde jag kompensera mig på något sätt för all försvunnen fritid. Kanske kunde jag få någon glädje rent privat av det som köptes till skolan.
Visningsdagen kom, och till min förvåning anlände inte bara min hövding, utan ytterligare två hövdingar från andra rektorsområden i kommunen.
- Jag kunde inte låta bli att sladdra, sa min hövding lite stolt.
Den stackare försäljaren som väntat sig två personer fick nu bära fram ytterligare två stolar, leta fram fler exemplar av de redan torra kakorna samt se till att tevatten kokades, för alla hövdingar dricker inte kaffe.
Vi tittade på olika datorer och bestämde att en 386 DX med 40 MHz klockfrekvens och 120 Mb hårddisk skulle täcka mer än väl de krav som vi ställde på elevdatorer. Dos 6.0 och Windows 3.1 skulle ingå i priset.
Vår skola beställde 5 apparater, de andra skolorna två var. Försäljaren blev naturligtvis nöjd och log som solen i Karlstad (han var därifrån).

På vägen ut sa han att andra hövdingar på skolor i grannkommunen just hade beställt 486:or till rektorsexpeditionerna.
- Har de?! svarade alla hövdingarna i en mun.
- Behöver inte jag en sådan, undrade den första hövdingen.
- Ja, jag behöver en i alla fall, sa nummer två.
- Konstigt, sa nummer tre. Jag funderade just på det.
Nu behövdes inga offerter, prisjämförelser eller kataloger. 486:a DX med 50 MHz klockfrekvens, 240 Mb hårddisk och 4 Mb RAM. Specialtangentbord utan numerisk del, dyraste musen, Dos 6.0, Windows 3.1, Microsoft Word för Windows 6.0 (de stackarna har ju så mycket att skriva) och Microsoft Excel skulle naturligtvis installeras.
Ingen frågade efter priset - mer än jag. Det var ju dock skattepengar. Skattepengar från den kommun som jag både bodde och verkade i.
Den blick jag fick av de tre hövdingarna kändes som det antagligen känns när man får avdrag på lönen för tjänstefel. Hur understod jag mig att blanda mig i hövdingarnas inre angelägenheter. Jag såg mig runt i lokalen, men hittade inte korgen som de nog ansåg att jag borde krypa och lägga mig i.
Försäljaren ville räkna på det. Det behövdes inte, eftersom behovet var akut och så triviala saker som pengar får aldrig hindra utvecklingen. Beställningen gjordes på stående fot av hövdingarna. Någon fredspipa behövde inte rökas med försäljaren och när vi gick ut vinkade försäljaren adjö till en nästan ny Mercedes, en ny BMW, en ganska ny Volvo 940 och en åtta år gammal Volkswagen av minsta modell.

Gissa vilken som var min.