Det är konstigt det här med datorer. För ett och ett halvt år sen hade vi en studiedag där vi skulle på olika stationer få bekanta oss med tekniska hjälpmedel i skolan.
En av stationerna var datasalen och med hjälp av en representant för firman där vi köpt datorerna, fick vi titta på lite olika program för skolan. De flesta tyckte att det var intressant och lärorikt.
Men en kollega vägrade att sätta sig vid datorn.
- Jag befattar mig inte med dem, sa hon och satte sig i ett hörn i salen. Jag vill bara inte.
- Det är inte fråga om att vilja nu, sa jag som skämdes på min kollegas vägnar inför datakillen. Detta är en studiedag och hövdingen har bestämt att detta skall göras.
- Det spelar ingen roll, jag gör det inte, snäste kollegan av med.
Så blev det. Kollegan satt i sitt hörn i en timme medan vi som inte vägrade tittade på program.
Vi köpte några matematik och språkprogram, och jag hoppas att försäljaren blev nöjd han med.
Cirka ett år efter, när vi kunde köpa ett par begagnade datorer från kommunalhuset, blev jag frågad av den tidigare vägrande kollegan, varför inte hennes klass fått en dator i sitt klassrum. Parallellklassen hade ju fått det.
- Jo, det är enkelt, svarade jag. Det finns ingen undervisande lärare i klassen som gått kurs och som vi vet kan handha datorer. Det finns det däremot i parallellklassen.
Sura miner är jag van vid, men sura miner i kombination med att mininnehavaren vänder ryggen åt mig inom en hundradel av en sekund samt att med rejäla fotnedsättningar gå från mig mumlande om den största orättvisa som någon någonsin i världshistorien blivit utsatt för, det är jag inte lika van vid.
Vad menade människan? Ville hon att de som gått kurs och lärt sig handha datorn skulle vara utan, medan andra som inte ens visste hur man startade den skulle ha en dator? I mitt tycke märkligt sätt att reagera på.
Strax innan jul fick jag reda på att vi skulle få fler datorer till skolan. Tanken blev då att inreda en ny datasal, samt att de fyra datorer, som tills dess utgjort datasalen, skulle ut i klassrummen. På så sätt fick alla mellanstadieklasserna en dator i salen. Min mininnehavande kollega skulle då också få en dator i klassrummet. Detta visste hon inte när vi gick till jullov. Det nya datorinköpet sköttes centralt och det var inte mitt jobb att sladdra om det.
Efter jul kom mininnehavaren fram till mig med några papper som skrivits på dator.
- Gissa vem som gjort dessa på jullovet, uppmanade hon mig stolt.
- Ja, det är väl du eftersom du frågar, svarade jag tämligen ointresserad och föga imponerad av vad jag såg.
- Jag har köpt dator, informerade hon stolt och trodde att jag skulle slänga mig om halsen på henne och gratulera till nedkomsten. Jag har tränat hela julen.
- Jasså, sa jag och ville helst inte börja diskutera hennes datorinköp.
- Jag vet inte vad den heter, men den är likadan som de vi har, informerade hon vidare.
- Är det samma märke eller menar du att det är en PC > och inte en Mac eller Amiga?
- Det vet jag inte, svarade hon. Men den är likadan.
- Jag tror dig. Det var väl kul, ljög jag.
- Nu får jag väl en dator i klassrummet jag med?
- Det är inte jag som bestämmer det, och det vet du. Det är hövdingen.
Hade hon, på ren trots, köpt en dator hemma bara för att få en dator i klassrummet? Det hade hon ju ändå enligt beslut av hövdingen före jul. Jag kunde inte låta bli att tycka lite synd om henne, även om hon inte är min älsklingskollega.
- Kan vi inte växla med att ha datorn i klassrummen? Om jag får datorn vid sportlovet så har vi haft dator i klassrummet lika länge.
- Om du lugnar dig lite, avslöjade jag, så kanske det händer saker som blir bättre än så. Mer kan jag inte säga nu.
Hon lugnade sig, men bara tillfälligt. Nästan varje dag kom hon och undrade när det hände, det där som skulle bli så bra. Nästan narje dag kom hon och visade något hon hade gjort på datorn hemma. Det var ett prov den ena dagen och andra otrevligheter för barnen den andra dagen.
Veckan före sportlovet kunde jag sätta ut de datorer, som utgjort datasalen tidigare, i klassrummen. Min kollega som längtat så efter en dator i klassrummet begåvades även hon med en. Hon verkade nöjd ända tills den dagen då hon ville veta varför hennes disketter inte fungerade i datorn i klassrummet samt varför hon inte kunde få igång samma program i skolan som hemma. Denna fråga ställde hon inte till mig utan gick raka vägen till hövdingen.
Jag blev inkallad och blev uppmanad att redogöra för varför jag inte iordningställt kollegans dator så att hon kunde använda den. Jag var helt oförstående. Datorn i hennes klassrum var identisk vad gäller prestanda och program men alla andra datorer i klassrummen samt i datasalen. Kollegan vidhöll att hon inte kände igen programmen.
- Känner igen programmen? Du har väl aldrig arbetat vid en dator här på skolan tidigare, så det finns väl för dig inget att jämföra med?
- Jo, jag har ju talat om att jag har dator hemma numera.
I sådana här stunder ångrar jag att jag inte gjort slag i saken, och tagit reda på hur det är att vara en buddistisk munk i Tibet. Till och med hövdingen, som vid det här laget använt sig av datorn på diverse olika sätt, förstod att det inte stod rätt till med den tidigare anklagelsen. Han bad mig hjälpa till att reda ut problemet. Jag bad henne skriva ner på en lapp vad det var för dator och program som hon hade hemma.
Dagen efter kom hon med en lapp där det visade sig att hon köpt en riktig "värstingmaskin" med program som kan göra vem som helst avundsjuk.
- Varför har du köpt en så dyr dator och vad skall du med alla dessa "expertprogrammen" till? kunde jag inte låta bli att undra.
- Min son rekommenderade dem, svarade hon.
- Men du kan inte ha så mycket samarbete med våra datorer om du inte har program som kan samarbeta med dem. Vi har ju inte alls samma program som du har hemma, så det är inte så konstigt att du inte känner igen dig. Vad jobbar för resten din son med? undrade jag.
- Han är avdelningschef för en större reklamfirma i Stockholm, svarade hon stolt.
Det var väl inte så konstig att sonen rekommenderat de program som han använder på reklamfirman och inte de lite enklare programmen som vi använder i skolan.
Jag skrev ned namnen på de program vi använder och hon köpte och installerade dem hemma efter en tid.
Hade min kollega tagit sig tid att gå en enkel kurs på skolan, eller inte varit för stolt för att fråga mig eller någon annan på skolan vilka program vi använde samt även förhört sig lite om prestandabehovet för att köra ett ordbehandlingsprogram typ Works, han hon haft sparat åtskilliga tusenlappar och bekymmer.
Jag måste erkänna ändå, att lite skadeglädje kände jag nog.