Mina grannar är nog vid det här laget fullkomligt övertygade om att jag mist jobbet eller gjort mig skyldig till något brott och begåvats med fotboja. En fotboja som gör att jag bara kan röra mig runt kvarteret.
Vad bygger jag detta antagande på då? Jo, jag har inte åkt till mitt arbete efter jul. Jag har inte kört min bil, men jag har varje morgon gått en runda runt kvarteret. Denna promenad har gjorts till mina grannars stora häpnad. Jag har de senaste 10–12 åren endast transporterat mig med bil. Att använda benen för transport av övriga kroppen en kortare sträcka har för mig varit en ansträngning som kan motsvaras av den där marschen i Holland som bara de mest vältränade klarar. Jag klarar ju inte ens att uttala namnet på marschen.
Men allt har en logisk förklaring. Uttrycket att syndaren sent skall vakna måste blivit myntat efter min födsel eftersom det gäller mig, det har jag fullständigt fått klart för mig nu. Syndare i religiös betraktelse är jag sedan länge och tänker fortsätta med eftersom den enda gud jag blivit bönhörd och bestraffad av är Mammon – pengaguden. Han tar och ger. Före jul gav han i form av retroaktiv utbetalning av lön. Vecka efter tog han i form av en avbruten tand som skall ha en ny krona. Mammons lärjungar jobbar lite varstans i samhället. På skattekontor, hos tandläkaren, på bilverkstaden o s v. Dessa bestraffningar som Mammon drabbar oss med märker vi direkt. När Mammon är på gott humör och vi har offrat tillräckligt till honom (köp av Bingolotter och andra spelsystem) händer det att han belönar oss. Vi märker alltså konkret när Mammon är på gott humör eller ej.
Tillbaka till varför jag inte åkt till mitt arbete.
Det hela började på julafton. Utvalda delar av släkten hade fått lov att fira julafton i mitt hem. Lyckliga efter julklappsutdelandet satt vi framåt kvällen och drack en kopp kaffe och åt lite julkakor. Allt var frid och fröjd när jag plötsligt fick svårt att andas. Ett enormt tryck över bröstet uppstod och jag började att må rejält illa. Jag reste mig från bordet utan att säga något och gick ut i köket för att inte oroa de andra kring kaffebordet.
Trycket över bröstet släppte inte och det var fortfarande lika svårt att andas. Jag gick ut på trappan och försökte få i mig lite ”frisk luft”. Tanken, som föll mig in, var att jag nog hade ätit lite för mycket och hade en ”fis på tvären”. Denna fis lät dock inte sig rätas och utblåsas den väg som brukligt är, utan först efter en kvart släppte trycket och den ansträngda andningen återgick till ett normaltillstånd.
Väl inne vid kaffebordet igen mådde jag alldeles utmärkt och tänkte sen inte mer på vad som hänt. Jag gladde mig istället åt att gästerna började resa på sig och annonserade sin hemgång. Det behövdes alltså inte denna gång kläs om i pyjamas eller oupphörligen titta på klockan och undra om den egna hade fått fnatt eftersom den ju inte kunde vara så mycket. Gäster gick självmant.
Det hade varit en bra julafton. Det fanns mat kvar till juldagarna, jag hade fått fyra julklappar (en mer än förra året), vissa släktingar gladde oss med sin frånvaro och jag hade sluppit se Kalle Anka på eftermiddagen.
Juldagen kom och framåt eftermiddagen kom ett par små återfall av det där trycket över bröstet. Det hände bara när jag var på övervåningen där vi har vår TV (ja, vi har bara en eftersom socialnormerna i landet inte kräver mer). Andningsproblemet uppstod där uppe och jag började misstänka att det fanns något i rummet som utlöste mina andningsproblem. Eftersom jag är en tänkande människa, inventerade jag rummet och försökte komma på vad som funnits där före julafton och vad som tillkommit. Jag hittade snart svaret på min bekymmer. En gul pläd som min dotter fått i julklapp. Naturligtvis fanns här ett överskott av färgämnen som nu förpestade luften så att jag fick andnöd. Jag hade ställt diagnosen ”Astma” på mindre än tre andlösa sekunder. Pläden skall tvättas och det med en gång. Sagt och gjort (gjort av min hustru alltså).
På annandags eftermiddag duschade jag och rakade mig. Varför detta hygienknutteri? Jo, jag blev övertygade om att jag skulle dö och ville bli ett snyggt lik. Trycket över bröstet och andningsbesvären tilltog så att jag nästan skrek. Jag har begåvats med en hög smärttröskel, men detta tryck gjorde ont. De av mänskligheten som är lite känsligare för smärta än jag, kunde mycket väl svimma av smärtan jag kände. Antagligen inte astma alltså.
Jag ville inte vara till besvär, så när trycket upphörde till en del körde jag själv de två milen till sjukhuset istället för att ringa efter en ambulans.
Inne på akutmottagningen påstod läkaren att jag ätit för mycket. Samma diagnos som jag själv ställt på julaftonskvällen. Kunde det vara så att jag hade läkartalang utan att veta om det? Akutläkaren menade dock att det var bäst att koppla på ett EKG. EKG? KGB var avskaffat, men registrerade de patienter för framtida behov av försökskaniner eller vad handlade bokstäverna om? Elektrokardiogram var ju den rätta benämningen och lyssnar man på ordet förstår man ju direkt vad det ju handlar om. Eller? Jag hade naturligtvis hört ordet, men aldrig sett eller blivit intim med apparaten. Nu var det dags. En manlig sköterska, som såg ut som och talade som han hellre hade varit en kvinnlig sköterska, kopplade på mig sladdar och startade sen apparaten. På mindre än en minut var min astma och min ”fis på tvären” omvandlat till en hjärtinfarkt.
Säga vad man vill om vården i Sverige, men förvandla sjukdomar - det kan de.