När en släkting till mig för några år sen vikarierade på sin egen tjänst, tyckte jag att personalavdelningen på detta ställe inte riktigt hade koll på läget. Förklaringen var att det fanns så ont om vikarier att de kunde få bättre villkor än den fast anställda personalen.
Hur gjorde man då? Man tog tjänstledigt från sin fasta tjänst för att vikariera på någon annan avdelning. Här infann man sig aldrig utan tog tjänstledigt direkt för att vikariera på en annan avdelning, osv. Till slut sökte man tjänsten som man själv var ledig från och med de meriter man hade kunde de ju inte hitta någon lämpligare vikarie. Att personalavdelningen inte kunde hålla reda på vem som var tjänstledig var, kunde ju inte personalen rå för. Det var ju naturligtvis inte tillåtet att göra så, men det gick att kringgå regeln eftersom det var kaos.
Nu hoppas jag att regler följs, och att det inte behövs vikarier för vikarien längre. Men vem vet, personalchefen är kanske bara vikarie och dåligt insatt i reglerna.
När man i mitt yrke skall ha vikarie får man som regel göra all planering, genomföra allt för och efterarbete och ibland göra om hela jobbet när man kommer tillbaka. Det är inte konstigt att många går till jobbet när de är sjuka. Ska man ändå göra jobbet, kan man lika bra få betalt för det.
Under en period var jag ledig en dag i månaden för att fortbilda mig. Det gick långsamt trots att det hette fortbildning. Jag behövde då vikarie dessa dagar. Det bästa hade varit att det var en och samma person som kom alla gångerna, men så väl fungerade det inte. De flesta vikarier jag hade fungerade bra och det uppstod inga problem. Men en dam, som nog inte skall göra sig någon förhoppning om att få vikariera hos mig fler gånger, fungerade inte tillsammans med elever i en skola.
Eftersom jag bara hade fått ett namn på ett papper av hövdingen, visste jag inte alls vad det var för en figur som skulle leka lärare för en dag. Att personen i fråga inte hade någon erfarenhet fick jag dock veta, så jag skrev ett långt och, i mitt tycke, utförligt brev där jag förklarade momenten lektion för lektion. Jag lät lappen ligga på katedern när jag gick hem på fredagen för att sen vara ledig på måndagen.
På måndagskvällen fick jag veta hur det hade gått. Telefonen gick varm av upprörda föräldrar. Jag försökte sammanställa de nästan gråtande rösterna till en helhet, trots att en del pappor inte var tårögda av samma orsak som mammorna.
Ungefär så här förflöt dagen då jag var på fortbildningskurs:
Det första som hände i klassrummet på måndagsmorgonen var att städerskan öppnade fönstren så att ett härligt tvärdrar luftade ut helgens stillastående luft. Vad hände då med planeringen på katedern? Jo, den blåste ner på golvet, och allt som ligger på golvet skall kastas (städerskans lag). Min vikarie blev sur för at jag inte hade tagit mig tid att förbereda för henne (jag hade tagit mig tre timmar av egen fritid egentligen), så hon improviserade efter schemat.
Första timmen var det svenska. Eleverna hade fått beskriva en vanlig morgon i hemmet i skrivboken. Till saken hör att små barn är ärliga – så ärliga att föräldrar alltid har ångest inför möten med lärare. Vad kan vår lille solstråle ha sladdrat om denna gången? Att pappa kissat i vasken när storasyster låst in sig på toan, att mamma kramat grannen när pappa var på jobbet (grannen fyllde 50 år denna dag), att storasyster äter små piller för att hon inte ska få kattungar (så förklarade mamma fast solstrålen missuppfattade en del), att pappas chef heter dumskalle (chefen är för övrigt gift med fröken i skolan), att farfar har byggt om sitt hus fast han är förtidspensionerad för dålig rygg, eller har det kommit fram till skoläraren att familjens bil egentligen har rullat 20 000 mil fast pappa har gjort något som han är stolt över så att det bara kommer fram att den rullat hälften. Vilken av dessa familjehemligheter har kommit fram?
Antagligen alla. Men eftersom lärarna är ett släkte som slår dövörat till och aldrig berättar för kollegor på personalrummet vad barnen berättat, spelar det ju ingen roll vad barnen säger. Eller?
Mina elever beskrev sin morgon utan hämningar. Tyvärr har jag inte fått läsa vad som skrevs. Böcker konfiskerades av rektorn efter ett antal påringningar från föräldrarna under eftermiddagen.
Andra timmen var det matematik. Det var meningen att begreppet bråk skulle förklaras, men man ägnade sig istället åt att tävla på tavlan i multiplikationstabellen. Att eleverna inte var vana att multiplicera med faktorer typ 28 och 136 i huvudet, bekymrade vikarien föga.
Efter rasten var det slöjd och sen lunch. Vikarien passade då på att vila en stund på personalrummet. Att lägga sig på den enda soffan som fanns, så att andra fick stå och dricka kaffe, ingick tydligen i vikariens normala beteende. De snarkningar som sen störde friden lär ha kunnat överrösta ett sågverk, modell större.
På lunchen var det meningen att vikarien skulle släppa in barnen och sen övervaka ätandet, för att sen slutligen få äta själv. Det gick inte riktigt så till i matsalen. Vikarien var den som först tog mat och sen satt hon och gluffsade i sig med ett bordsskick som hade fått en grismamma att gråta. Hon sänkte huvudet i höjd med tallriken, öppnade foderluckan och börjad lassa in med gaffeln. Eleverna var förstummade och hade svårt att äta själva.
Efter lunch var det OÄ. Onödiga Ämnen hette det ibland, men denna gång skulle Danmark gås igenom. Eftersom barnen visste att Danmark stod på tur, saknades inte planeringen enligt vikarien. När lektionen var till ända visste barnen allt om danskt öl, att danska språket inte var ett språk utan ett läte och att alla dankar badar nakna. Dessutom fick de lära sig ramsan om de danska soldaterna som hade något onämnbart fullt av tomater. Att Hennings pappa är dansk och att han kanske skulle ta illa upp bekom vikarien ringa.
Sista timmarna var det bild, och det var då det hände. Det där som mammorna ringde och skrek om och papporna ringde och grät om.
Tydligen såg min kvinnliga vikarie ganska bra ut och när det drog ihop sig till bild ville hon att barnen skulle måla av henne. De konstverk som vikarien hade erfarenhet av, avbildade ofta oklädda damer. Så skulle barnen måla av henne skulle de minsann få en riktig modell också. Människan klädde av sig på överkroppen inför de storögda barnen. Flickorna blev chockade och pojkarna fnissade. Det blev mycket litet målat men de bilder jag sett efteråt var inte dumma alls. En pojke hade till och med fått med den lilla rosen som hon hade tatuerat på det ena bröstet.
Att mammorna blev upprörda bekommer mig inte, eftersom det inte var jag som skaffat vikarien och inte kunde ha något ansvar för det som hänt. Men jag har full förståelse för den besvikelse som en pappa kände. Det var meningen att han skulle följt med sin son till skolan denna, men ångrat sig och stannat hemma istället. Som han uttryckte det: ”När det någon gång händer något minnesvärt i skolan, ja då missar men det”.

Vad skall jag säga då, jag som inte ens fick konstatera att tatueringen var rätt avritad.