Våra datorer skulle levereras till skolan efter ett par veckor. Naturligtvis blev det fel.
Försäljaren hade blandat ihop skolornas namn och det innebar att invigningen av vår datorsal, som jag hade planerat och förberett utan datorerna på plats, fick nu genomföras med lånade datorer.
Den högtidliga invigningen var tänkt att gå till så att fyra datorer skulle vara igång samtidigt, och den oinvigda personalen skulle få passera dessa och förstummas av häpnad över det vackra de såg. De skulle därefter få ett glas cider (starkare drycker är ej tillåtna inom skolans lokaler, och speciellt inte under arbetstid) samt lyssna till ett tal av hövdingen, där han förhoppningsvis berömde mig för min storartade insats för skolans utveckling.
Allt hölls hemligt mellan hövdingen, intendenten (han var förr tillsynslärare men fick lägre lön och ny titel), vaktmästaren och mig själv. Inte ens fröken Landin fick veta.
Invigningsdagen kom, men det gjorde inte datorerna. Jag ringde försäljaren, som lovade att senast en timme före invigningen ha levererat datorerna. Saker var bara den, att försäljaren fanns på ett ställe och datorerna på ett annat.
Leveranskillarna körde, enligt försäljaren, som om de hade stulit bilarna. En stor samorganisation sattes igång. Kunde jag se till att grindarna till skolan var öppna? Kunde jag se till att alla dörrar var öppna? Kunde jag se till att det fanns personal som kunde hjälpa till att bära (upp till tredje våningen)? Kunde jag ursäkta och förstå (försäljare med träning i undanflykter)?
Jodå, allt det där ordnades. Men nu var det ju så, som sagt, att försäljaren hade blandat ihop skolnamnen.
Naturligtvis kom det inga datorer på utsatt tid. De levererades på rätt tid till glada lärare på fel skola. Där tog man tacksamt emot datorerna utan att fråga om något. Hövdingen där var inte på plats (han var och spelade på hästar, på plats) så ingen visste vad som skulle komma, eller inte komma. Leveranskillarna var nöjda med att uppfyllt sitt uppdrag och körde glada hem igen. De hade ju åtminstone varit i rätt kommun.
I dörrhålet till vår skola stod jag och väntade. Jag hade inte vågat gå på toaletten, inte satt mig ned för att dricka mitt så livsviktiga kaffe på rasten, inte lämnat min post för en sekund. Som en soldat på yttersta utposten stod jag där och spanade - för tänk om bilen körde förbi utan att se mig (ganska svårt egentligen, för jag är 1,85 m lång och väger 100 kg och har vanligtvis röda hängslen).
Det enda som hände var att delar av personalen började förbereda sig på festligheterna. Jag gjorde allt för att uppehålla dem, och till slut fick jag till nödlögnen om att strömmen hade gått i datorsalen och att jag väntade på elektrikern. Och just därför, sa jag så uppriktigt jag kunde, är det bestämt att vi skjuter upp högtidligheterna en liten stund. Meddelande om ny tid kommer på "Allan" (allanropet på interntelefonen).
Efter en bra stund gav jag upp. Jag ringde försäljaren som undrade om jag drev med honom. Han hade precis fått besked om att datorerna var levererade och på plats. Han måste ha undrat om jag drabbats av tillfällig sinnesförvirring i glädjen av att få datorer till skolan, eftersom jag vidhöll att ingen leverans hade skett. Vi redde ut begreppen och två timmar senare hade vi invigning av vår datorsal med fyra stycken lånade datorer utan några installerade program.
Personalen på skolan hade svårt att förstå finessen med att titta på teveapparater utan bild, stående på en brödlåda av plåt med en platt skrivmaskin framför sig. Att på detta sättet ha tagit i anspråk det rummet där "kärringgrillen" (myntautomatsolariet som någon smart försäljare lurat på de bleka kvinnligheten på skolan) var bland det värsta som kunnat hända. Gamla fröken Landin var ju inte tillfrågad. Hon hade ju dock varit på skolan i 35 år och vant sig vid att bestämma det mesta inom pedagogikens nyvinningar. Hon hade minsann inte hittat ordet "dator" i sina instruktionsböcker från lärarseminariet i Kalmar när hon gick där 1956.
- Lille vän, sa hon. Har du inget vettigt att sköta istället för att se på teve på arbetstid?
- Men, försökte jag svara. Detta är framtidens skola.
- Är du så lättlurad? frågade hon med ett mycket överlägst leende på läpparna.
Tydligen är jag det.
Våra datorer kom "hem" dagen efter.

Till rektorsexeditionen kom dock rätt dator på rätt tid. Så numera är nästan alltid den röda lampan tänd utanför dörren. Schemaläggning, personalsamtal, föräldrasamverkan, budgetanalys, planeringsarbete eller pedagogiska strategier. Vilken av dessa tunga sysslor sitter nu den stackars hövdingen med?
Jag vet.
Jag har tittat genom fönstret. Jag känner mycket väl igen patiensen som följer med Windows 3.1 när jag ser den genom rektorns fönster.
Han har ännu inte klarat den.