De äldre eleverna på vår skola är riktigt duktiga på att handleda de yngre kamraterna vid datorerna. Jag har specialutbildat några elever ur varje årskurs sex, för att de ska kunna hjälpa till vid datorerna. Det är emellertid inte helt lätt att välja ut vilka som ska gå denna specialutbildning. Nästan alla vill ha så mycket tid som möjligt vid datorerna.
Det är ju naturligtvis de fåtal spel som jag lagt in i datorerna som är roligast, åtminstone i början innan de lärt sig finesser i de lite mer seriösa programmen.
En elev som under våren -94 fungerade som handledare åt de mindre barnen (även personalen för den delen), fick ganska stor erfarenhet av att handskas med datorn. Hon var mycket snabb på att lösa de problem som uppkom och hon hittade snart på saker som inte var meningen att hon skulle syssla med - nämligen kopiering och sparande på hårddisk.
Jag kontrollerar med jämna mellanrum att allt står rätt till med datorerna, men med en (1) timme betald datatid i min tjänst hinner man inte så mycket när man ska både utbilda och serva personal och elever samtidigt som datorerna ska ha sin tid.
Emellertid upptäckte jag en dag att hårddisken innehöll allt
för mycket på en av datorerna i datasalen (låter fint, salen har fyra datorer och en skrivare). Hårddisken är på 120 Mb och eftersom vi har som regel att inte spara på hårddisken i onödan borde den ha cirka 80 Mb ledigt vid detta tillfälle.
Jag upptäckte också att papperet till skrivaren höll på att ta slut. De två kartonger som stått i datasalen var nästan tomma efter ganska kort tid. Vad var nu detta?
Jag gick in i filhanteraren och kontrollerade vad som fanns i den aktuella datorn. Efter en stund upptäckte jag att det fanns massor av bilder ritade i Paintbrush. De upptog mer än 50 Mb på hårddisken. Jag startade programmet och tittade på ett par av bilderna. Vad jag såg kan nog anses som ren datakonst. Färgglada bilder ritade med stor skicklighet men tyvärr sparade
på hårddisken.
Jag letade vidare i filhanteraren för att hitta vad mer som hade sparats. En stund senare såg jag att samma filer återkom i olika kataloger. Någon hade roat sig med att kopiera filer från ett ställe till ett annat och på så sätt i fyllt katalogerna med helt onödiga filer.
Det var inget lätt jobb att radera i katalogerna utan att ta bort det som skulle vara kvar. En del kataloger raderade jag i sin helhet och installerade om dem från originaldisketterna. Jag tyckte inte om att vara dataansvarig vid detta tillfället.
När jag var klar med jobbet återstod bara att ta reda på vem som hade gjort "dumheterna".
Jag misstänkte genast ett par pojkar som visat lite tendenser till detta redan när de gick utbildning hos mig. Pojkarna bedyrade sin oskuld, men jag förstod att de visste mer än de sagt. Jag fortsatte mina undersökningar, som säkert hade fått Sherlock Holmes att blekna. Kunde det vara en av personalen som hade på egen hand tillskansat sig kunskaper utan att på vederbörligt sätt skryta om dem?
Jag "förhörde" den del av personalen som jag visste hade varit i datasalen. När jag berättade om problemet, tittade de på mig som om jag pratade på ett ännu icke uppfunnet språk (datatermer).
Nej, här fanns ingen lösning.
Av en slump vikarierade jag, i en årskurs 2, en timme några dagar senare. Till min förvåning visade vissa elever i klassen upp bilder som de färglagt själva, men grunden var samma på de flesta bilderna. Dessutom var papperet, som bilderna fanns på, av ett välkänt slag - skrivarpapper till datorn. Traktorremsan satt till och med kvar på vissa papper.
- Var har ni fått bilderna ifrån? undrade jag.
- Dom har vi köpt av Stina (som egentligen heter Lisa, men det kan jag ju inte avslöja här), svarade andraklassarna med lycklig stämma. Det är målarböcker.
- Vilken Stina? frågade jag.
- Stina i din klass, så klart.
- Har ni betalt för bilderna?
- Oh, ja! Svaret kom som om jag hade anklagat dem för stöld av kronjuvelerna i England.
- Hur mycket då?
- En krona för tio bilder. Billigt va?
Jovisst var det billigt, men produktionskostnaderna var ju inte heller så höga.
Jag har haft ett långt samtal med Stina. Inför bevisningen kunde hon inte annat än att erkänna. Hon talade också om att jag inte behöver leta efter den som kopierat längre. Hennes pappa har sen, av en anledning som bara ett fåtal känner till, skänkt skrivarpapper till skolan.
Någon har sagt att barn nu för tiden är oföretagsamma. Varför kom då inte jag först på att sälja "målarböcker" på skolan?