Jag har aldrig förstått det där med kontaktannonser. Det är kanske bra för vissa sorters människor. Jag vet egentligen inte vad det skulle vara för typ av människor som måste annonsera efter sällskap. Kanske det är personer som tror att de är blyga och saknar självförtroende, men få saker kan väl vara modigare än att för allmänheten tala om att man vill ha en partner. Jag hade inte vågat. Eller det är kanske personer som är sådana där mörkermänniskor - människor som döljer sig bakom en mask eller en pseudonym för att undvika att bli igenkända. Hade jag annonserat under falskt namn hade jag bergis fått kontakt med någon jag kände som gjorde likadant. Avslöjad och bortgjord direkt.
Att jag har svårt att förstå det där med kontaktproblem skall inte uppfattas som om jag är världens mest omtyckta person utan som det faktum att jag aldrig haft problem på detta planet. Jag har faktiskt ibland problem med att få vara ifred eftersom jag i mitt dagliga arbete träffar en massa barn vars vårdnadshavare bara måste prata med mig ungefär så dags som jag vill gå och lägga mig eller se en film på TV. Att slippa människor på sina egna villkor måste vara det ideala. Men jag vet att det finns ensamma människor så jag skall inte vara kaxig och påstå att deras ensamhet helt beror på dem själva. Det finns dock föreningar och sammanslutningar som borde passa de flesta i detta landet.
Att jag inte har några kontaktproblem med det motsatta könet den senaste tiden skall jag berätta om här:
Efter det att jag drabbats av en hjärtinfarkt har jag börjat motionera. Min motion består av en lång, rask promenad varje dag. Det började tidigt i våras med att jag reagerade för att unga tjejer (inte småflickor) sa hej till mig när jag mötte dem. Inte bara ett slätstruket hej, utan de smilade upp sig ordentligt när vi möttes. Vad kan väl vara trevligare för en halvgammal gubbe (46 år) än att snygga, unga tjejer säger hej?
Nåja, jag drabbades inte av någon släng av gubbsjuka utan gladde mig enbart åt att det höll i sig hela våren. Jag hejade till höger och vänster på mina promenader.
Framme i maj kom jag ner lite på jorden. Då började de äldre damerna, som av vårvärmen lockats ut på gångstigarna, även de började säga hej. Det hände till och med att någon av dem stannade och tilltalade mig. Samtal om vädret (originellt) föres nästan dagligen med traktens damer. ”Hej” till flickor och ”fint väder idag” till damer, så lät mina repliker.
I början av juni kom den riktiga värmen och jag vågade mig ut i bara T-skirt och jeans. En av damerna som jag mött ett antal gånger under våren kom nu fram till mig när vi möttes och kommenterade min figur. Det brukar ju vara åt det andra hållet - att karlar tittar på kvinnors figur. Men eftersom jag gått ner ganska många kilo (25 på fem månader) reagerade damen för att jag hade blivit smalare. Jag liknade en yngling på kroppen, tyckte hon. Även om damen i fråga närmade sig de åttio, tyckte jag det var trevligt att höra detta.
När den riktiga sommarvärmen kom försvann kläderna. Ja, inte så mycket på mig, men på de där unga tjejerna som jag mött under våren. Att rasta hunden i en minimal bikini, eller att jogga en runda i små shorts och en åtsittande tröja var klädslar, eller brist på klädslar, som blev vardagliga för mig att möta på mina promenader. Till en början fick jag ont i ögonen av allt tittande, men efter att tag vänjer man sig vid att de finns där - de lättklädda tjejerna. Trots att jag var mer än nöjd med att titta på dem, har de fortsatt med att säga hej och att smila till mig. Det är vid sådana tillfällen man önskar att livet skulle var en enda lång sommarpromenad. Att jag en morgon mötte en ung dam endast iklädd ett par trosor när hon hämtade morgontidningen vid grinden, har ju inte heller gjort sommarminnena sämre. Att helt ogenerat, nästan naken och med ett smil på läpparna hälsa mig god morgon, måste vara ett bevis på att jag inte har kontaktproblem. För antagligen har hon väl stått bakom en buske och bara väntat på att just jag skulle komma förbi, för att sen rusa fram och vis upp sig i (nästan) bara mässingen. Jag skall i sammanhanget erkänna att jag inte tittade henne rakt i ögonen när jag hälsade - det fanns ju så mycket övrigt iögonfallande.
Men den där riktiga kontakten som jag kommer att minnas riktigt länge hände i början av augusti. Som jag tidigare skrivit om, så har jag och tekniska saker lite svårt för varandra. Allt jag köper går sönder, och allt jag justerar slutar att fungera. Nu har det gått så långt att jag börjat påverka andras tekniska utrustning också. Det hände sig nämligen när jag en morgon spatserade längs en lite grusväg i utkanten av det samhälle jag bor i, att jag hörde ljudet av cykelhjul mot gruset bakom mig. Jag gick åt sidan för att bereda plats åt cyklisten. När cykeln var jämsides med mig rasslade det till i cykeln och det blev tvärstopp. Kvinnan, för det var en sådan i trettioårsåldern, ramlade av cykeln rakt i mina armar. Jag hann aldrig riktigt tänka till om det var kärlek vid första överfallet eller om omfamningen ”bara” var en reaktion på cykelns plötsliga vägran att fortsätta sin bana framåt. Jag kramade kvinnan en, vad jag tyckte, lång stund. Hade det nu varit en svensk film från sextiotalet, så hade omfamningen resulterat i en het kyss följd av passionerad älskog i vägkanten medan orkestern spelade något dramatiskt i bakgrunden.
Orkestern hade emellertid semester och omfamningen varade väl, så där en trilliondels sekund. Våra kroppar skildes och den stackars kvinnan (för det var synd om henne) tackade för att jag fångat henne. Jag kommenterade att det kunde gått illa och att jag skulle titta på cykeln. Det visade sig att växelvajern hade gått sönder och trasslat in sig i kedjan och det främre drevet med tvärstoppet som följd. Men våld kunde jag sparka runt tramporna så att vajern kom loss. Nu var det bara till att rätta till kedjeskyddet så gick det faktiskt att cykla igen.
Hon tackade mig så hjärtligt och skyndade vidare till sitt arbete (sa hon i alla fall).
Tänk efter gott folk. Tror ni att växelvajern hade gått sönder om inte jag hade gått där just då? Nej, helt klar är att detta är en produkt av mina egenheter - tekniska problem och kontakt med kvinnor.
Efter denna händelse har jag tagit längre promenader på cykelbanorna i området, men inget nytt finns att rapportera. Dock ser jag framför mig den dagen då jag passerar ålderdomshemmet och de käcka äldre damerna rusar ut med sina rollatorer för att få kasta dem åt sidan så att jag kan rädda dem från att falla i gatan. Någon orkestermusik hör jag nog inte och den där älskogen fungerar ju bara på film.
Kanske man skulle köpa sig en videokamera, så blir det ju film. Men den fungerar nog inte när man som bäst behöver den.