En gång i tiden, för så länge sen att alla inte hade telefon - än mindre datorer, behövde man gå till den stora och pampiga banklokalen för att utföra banktjänster. Det var med mössan i handen som ”Svensson” med nykammad bena och välputsade skor tågade fram till disken och berättade sitt ärende. ”Svensson” tackade till och med för att få sätta in pengar på sin egen bankbok. Denna bankboks insättningar använde banken sen till att låna ut och mellanskillnaden i ränta blev banken ganska rik på.
Under de glada dagarna under åttiotalet har sen mindre framsynta banktjänstmän lekt bort vinster och därmed den ränta som småspararen kunnat få. Idag är ordet ränta nästan förknippat med ett leende när det gäller inlåningsbiten. Visst har utlåningsräntan också sjunkit rejält, men den har inte några steg så som inlåningsräntan har. Har man 1000 kronor på banken för man 0,5% i ränta, men har man 50000 kronor får man 3% i ränta. Tänk om det var samma med utlåningsräntan. Ju mer man lånar, desto mer i räntekostnader.
Man kan ju, som bekant, dra av låneräntor i sin deklaration. Nu fungerar det så att man får minska sin beskattningsbara inkomst med motsvarande belopp som man betalt till banken i låneräntor. En bekant till familjen som köpte hus för ett tag sen hade fått detta helt klart för sig - trodde han. Han räknade med att han fick tillbaka räntepengarna till 100% av staten och det är att underdriva att påstå att han blev vis av skadan. Skadan som uppstod i hans budget när han efter undertecknandet fick reda på hur det förhöll sig med ränteavdraget. Mäklaren hade tagit för givet att kunden visste allt om räntor och inte informerat om saken. De kalkyler som mäklaren gjort upp var säkert bra, bara det att min vän inte fattade ett dyft. Nu klarade denna familj av ekonomin ändå, men det hade kunnat gå rent åt skogen.
Bankkontor är snart att betrakta som sevärdheter på vissa orter. De läggs ner i takt med att antalet distanstjänster ökar. Själv kan jag kontrollera ett konto via Internet, men att betala räkningar den vägen är inte aktuellt ännu. Jag skickar dem via posten, så länge den finns kvar.
Min hustru har nyligen fått en ny anställning. En anställning som gör att hon inte kan ta sig till ett bankkontor under öppningstider. För att få ut sina lönepengar har hon därför behövt skaffa ett bankomatkort. Ett sådant har hon hanterat för förre arbetsgivarens räkning många gånger, men hittills aldrig velat ha ett eget. Att ta ut pengar har inte blivit ett problem, men däremot att föra över en viss summa pengar till mitt konto. Vi har det så att alla räkningar betalas från mitt konto och eftersom jag är en vanlig arbetare så räcker det inte med min lön för att betala månadens räkningar så tillskottet från hustruns konto är ett måste.
För någon dag sen inföll det första tillfället för telefonöverföring. Hustrun hade en ”lathund”(?!!). Nej, fel uttryckt. Hon hade ytterligare en lathund vid sin sida. Jag till höger och bankens lilla skrift till vänster om sig. Hon lyfte luren, slog det magiska numret och eftersom telefonen var inställd på högsta volym, kunde jag höra den milda stämman ge anvisningar och hustrun tryckte på telefonens knappar i en, kunde det tyckas, aldrig upphörande process. Helt plötsligt slutade hon trycka på knapparna och så ut som ett lite barn som man tagit godiset från. Hennes ansikte blev en och en halv meter långt och begåvades med ett stor hål i mitten. Man säger att någon gapar av förvåning, men här handlade det om en fysisk förändring av ansiktet som jag inte trodde min hustru var mäktig att utföra.
Det som hänt var att den milda telefonrösten uppgav att hustrun knappat in fel kontonummer till mitt konto. Trots fusklapp med kontonummer och lathund över hur handhavande skulle gå till blev det fel.
Hon upprepade hela knapptryckningsmomentet igen. Åter igen blev det fel. Hon gav sig inte. En tredje gång med knapptryckningar och en tredje gång fel.
Nu övertog jag det tekniska - alltså lyftandet av telefonluren med höger hand, myndigt utstickande mitt pekfinger och med denna kroppsdel gav jag mig på den stackars telefonen. Det står DORO på apparaten men jag vet att den borde heta ORO eftersom jag nu börjat trycka på den. Eftersom jag innehar ingenjörsutbildning och arbetat med tekniska saker i hela mitt liv, var detta en barnlek för mig. Jag skulle nu visa banken vem som bestämmer över våra pengar.
Jag tryckte de rätta nummerkombinationerna - på rätt ställe. Allt flöt utmärkt ända till dess den milda stämman ville ha bekräftat att jag skulle föra över sen summa pengar från konto a till konto b. Jag bekräftade och fick då reda på att det var fel kontonummer till det konto som pengarna skulle föras över till. Detta var mitt konto och mitt kontonummer som jag haft sen hedenhösarna var små.
Även jag repeterade det hela. Samma resultat. Nu hade vi ringt fem gånger och inte fått uträttat ett dugg. Det enda som hänt var att min hustru lämnat rummet eftersom hon inte vill höra alla de konstiga ord som jag uppfinner när något går mig emot.
Nu till den stora frågan: Vad är fel? Ja, vi får vänta till det är ”bankdagar” igen och då försöka klargöra vad som kan ha blivit tokigt. Men av någon anledning förväntar jag mig inte något annat svar är det jag fick när bankomaten tog mitt betalkort efter det att jag knappat in ”rätt” kod tre gånger och bankomaten meddelat att det var fel kod - nämligen att det blir fel ibland. Inte någon ursäkt eller förvånande medkänsla från banken utan helt enkelt att ”Det blir fel ibland”.
Det går ju att byta bank, men jag tror inte att det hjälper så mycket. Det blir antagligen fel där också. Man får väl trösta sig med att det tidigare allenarådande svaret nu har upphört att gälla. Jag har förr alltid behövt tala om att jag undervisar i datorkunskap och inte går på vad som helst samt sen tillägga att det största felet oftast befinner sig en halv meter från bildskärmen. Svaret man fick förr var ju ”Datorn har gjort fel”. Datorn är nu neutraliserad till ”Det” och om man ska vara nöjd eller skrämd av detta har jag inte bestämt mig för än, men den stackars datorn är nog nöjd.