Jag har nu arbetat på min skola i ett och ett halvt år. Ja, ja. Jag ändrar väl det till ”varit anställd”. I vilket fall som helst var det meningen att jag skulle syssla med datorer på heltid. I min sinnevärld innebar det att jag skulle undervisa elever i datorkunskap och lära de härliga ungarna ett och annat litet knep om hur de skulle få snygga utskrifter eller hitta fakta om t ex lejonungar eller historiska händelser på Internet.
Skrattat färdigt?
Min tidigare sinnevärld blev en vansinnevärld vilken rasade totalt för mig förra julen med sjukskrivning och dylikt till följd (läs om detta i tidigare kåserier). Men jag är nu tillbaka - friskare än tidigare och full av förväntan över mitt uppdrag. Jag har under hösten fungerat alldeles utmärkt och det vansinne som tidigare rådde på datorsidan i skolan är nästan bortblåst.
Det som är skillnaden är att jag inte bryr mig ett dugg om, om en dator fungerar eller ej. Jag lagar den trasiga tingesten när jag känner för det och inte som förr så fort det gick. Ingen har klagat på mitt nya sätt att handha utrustningen. Tvärt om, jag har fått min tjänst utökad till 100% datoransvarande med lektioner för både stora och små på schemat. Jag trivs och jag tycker faktiskt att det fungerar bra.
Det är nog nu man ska bli rädd. Jag skrev att det fungerar och detta i den svenska grundskolan. Jo, jag är medveten om att min vansinnesvärld tydligen har bytts ut till en drömvärld. En drömvärld som jag inte vill vakna upp från. Ändå vet jag att det blir stora problem framöver på skolan.
Det börjar redan nu efter jul. Jag har under hösten delat sal med musiken. Inte så att jag spelat musik under datorlektionerna, utan under första halvan av veckan är salen en musiksal och under sista halvan en datorsal. Datorerna står på bord med hjul och när det behövs flyttas de fram och bänkarna bort. Gissa vem som får göra denna omändring, jag eller musikläraren? Naturligtvis jag eftersom musikläraren har varit där i 25 år och då behöver man inte göra något.
Det har emellertid fungerat bra under hösten, men det finns annat som fungerat sämre - klass 7E t ex. Denna klass har en sammansättning som aldrig tidigare beskådats på skolan. Det finns 24 elever varav 17 av behöver speciallärarhjälp. Det enda specialläraren som finns att tillgå skall betjäna sex klasser i svenska och matematik. Det är skolans uppgift att hjälpa eleverna till ett godkänt betyg i svenska, engelska och matematik, men det finns gränser. En sådan gräns är klass 7E. Om specialläraren tar i så han kräks, kan han kanske hjälpa en tredjedel av dessa 17 barn till ett nästan godkänt betyg, men det räcker inte. Föräldrarna har börjat inse problemet och vi har gemensamt kommit fram till ett försök till lösning under våren. Jag skall senare beröra vad som kan hända till hösten.
Vårt beslut är följande: Specialläaren ska under elevernas språktillval undervisa en grupp i svenska. Han ska naturligtvis fortsätta med dem under de vanliga svensktimmarna också. En speciallärare skall anställas under våren och placeras så mycket som möjligt i klassen samt att jag skall hjälpa till med en elevgrupp som skall få arbeta med datorerna som redskap. Vi har vissa datorprogram som riktar sig direkt till svagpresterande elever.
De flesta är nöjda med beslutet, men ett problem uppstod: Var ska jag vara med eleverna? Musik/datasalen är ju bara ledig halva veckan och att sitta bland datorerna i studiehallen i allt det stojet och stimmet som förekommer där, är inte att tänka på. Lösningen blev att musiken får flytta på sig efter 25 år i salen.
Musikläraren sa, efter beslutet, att han inte brydde sig om var han hade sina lektioner, så det blev ingen konflikt med honom. Men nu när terminen är slut och det faktum att musiken skall ut närmat sig, börjar musikläraren tänka på var han ska vara. I den föreslagna tekniksalen får han inte plats. Visserligen är musikläraren av modell XXL, men det handlar om flygel och andra skrämmande tingestar som ska dit. Dessutom stämmer inte schemat och börjar man rota i det uppkommer dominoeffekten snart. Nu blir det så att musiken skall förläggas till aulan, men det är heller inte omtyckt. Jag överlåter dock problemet åt dem som har som uppgift att lösa problemen. Med min lön är det en omöjlighet att det kan komma på lott (eller?).
Nu har jag beställt tio bättre begagnade datorer och på så sätt får vi en datorsal med tjugo ganska nya datorer samt ett antal datorer i studiehallen. Till detta kommer några nya datorer som ett par arbetslag inhandlat för ”egna” pengar. Det ser bra ut så långt.
Nu hör det till saken att musiksalen inte var mitt val av lokal. Vi har två lokaler som lämpar sig som datorsal - musiksalen och ekonomisalen. Ekonomisalen är mitt val eftersom där, liksom i musiksalen, inte finns fönster i väggarna utan bara i taket samt att det finns ett antal eluttag runt om i väggarna. Salen har använts på den tiden då man undervisade i maskinskrivning och det var ju elektriska maskiner som gällde på slutet. Alltså var infrastrukturen redan OK i salen medan man i musiksalen måste investera stora pengar i eluttag. Dessutom är musiksalen något av en genomgångssal med en massa dörrar till andra lokaler. Arkitekten, som förr höjdes till skyarna, måste ha haft någon form av provision från dörrtillverkarna eftersom han på skolan ritat in fler dörrar i varje sal än det finns flugor kring en koblaffa (jämförelsen slumplöst utvald). Ekonomisalen är perfekt till datorsal. Varför skall nu inte denna utmärkta sal utnyttjas då? Jo, här finns ”lilla gruppen”. Den grupp elever som under en längre tid misskött sig så att man får en egen sal, egen lärare, eget kylskåp, egen kaffekokare (elektrisk - inte mänsklig), egen mikrovågsugn, egen spis, egen vask och egna tider. Dessa elever (4-5 stycken) går före hela övriga skolan. Hur så? Jo, rektorn är rädd för dem. Vår rektor är av den intellektuella typen. Han klarar inte fysiskt våld. Vid ett par tillfällen har han låst in sig på läkarmottagningen när det hänt saker på skolan. Han tänker inte på att städerskan, som hittat honom där ett par gånger, har nyckel dit. Den lärare som har hand om de missanpassade eleverna är en stor stark typ som lätt låter knäskålarna byta plats med framtänderna, och han är tacksam att vara vän med - särskilt om man är rektor och behöver hjälp med besvärliga elever. Denna storvuxne lärare vill ha ekonomisalen som sin och det finns inga argument i världen som biter på rektorn efter denna önskan.
Nu till vad som händer till hösten år 2000 på vår skola. Jo, den dräneras på elever eftersom en friskola öppnar en bit från vår skola. Det är kollegor till mig, på min skola, som öppnar friskolan. Det har varit en massa problem och väsen med kommunen, men nu har friskolan fått klartecken. När nu eleverna försvinner, blir det lediga salar och musikläraren kan få en egen sal igen. Vad som också händer är det att många av de svaga eleverna i klass 7E säger sig flytta till friskolan. Innebär att snittbetyget höjs på vår skola, men antalet lärartjänster kommer kanske att minska. Året därpå kommer en ny F-9skola att invigas i en annan kommundel. Från denna kommundel får vår skola idag hälften av sina elever. Kvar blir kanske bara ett enparallelligt högstadium som det inte kan vara billigt att driva.
Jag ska låta tiden lösa allt åt mig. Om inte tiden gör det, får väl någon välbetald högre tjänsteman ta ansvaret för framtiden. Denne tjänsteman gör väl som de som finns nu, nämligen delegerar arbetet till dem som finns i verksamheten. Om man nu tänker efter, så finns jag i verksamheten men jag blir så småningom kanske inte så verksam längre. Den dagen, den verksamheten.