Under de flesta av mina levnadsår har jag varit välväxt. Jo, jag kan väl erkänna att det handlar om övervikt. Men som någon myntat: ”Bättre överviktig än skitviktig”. Nu är det ju inte särskilt nyttigt med övervikt och jag har också fått betala ett ganska högt pris i dubbel bemärkelse. Först har jag fått köpa en massa dyr mat, och sen har jag fått betala läkarkostnaderna, för att inte tala om medicinkostnaderna. Frikort finns, men först ska man bli utfattig innan det gäller. Jag har en tablett som kostar 1389 kr för en liten låda med 98 tabletter i. Jag har full förståelse för dem som inte hämtar ut sin medicin.
Nu är det så att jag lyckats gå ner cirka 25 kilo under 1999. Detta till glädje för mig och klädesaffärerna. Mina kläder har ju blivit alldeles för stora och jag har fått köpa ny garderob. Mitt blodtryck gläder sig också åt min nedgång i vikt, men det finns en som är sur. Så sur att han sprider ut lögner om mig i gatan. Det handlar en medelålders herre som med sin familj bor en bit bort i gatan. Han har en kraftig övervikt och har under många år försökt att gå ner ett par kilo. När han misslyckats med detta har han tröstat sig med att jag också haft en rejäl övervikt.
Under de år vi bott i gatan har vi många gånger skrattat åt denna överviktige granne. Att se honom ta sig ut eller in i familjens bil har varit ett skådespel värt att betala för. Att sen se honom endast iklädd kalsingarna hämta posten och samtidigt gärna stanna kvar ute på gatan och prata med grannarna har också varit ett nöje. Hans kropp är nämligen inte jämt proportionerad. Börjar vi nerifrån har han stora fötter med spretande långa tår därefter följer ett par smala och långa ben. Så långt är allt ganska normalt men om man sen kommer till magen så är den så stor och rund att jag undrar om han är uppblåsbar som en badboll. Hans armar är långa och smala men hans händer stora och feta. Hans huvud är av den modellen att jag för modar att han har 65 i hattstorlek (själv har jag 58 och har kallats tjockskall mer än en gång). Vid ett tillfälle för något halvår sedan berättade min granne att han vägde 138 kilo i adamsdräkten. Han skulle banta och påstod att han tilldelats bantningspiller av en läkare. Jag kunde inte mer än lyckönska honom och han påstod vidare att snart skulle han vara under 100 kilo.
När han inte lyckades gå ner mer än något enstaka kilo på ett par månader blev han naturligtvis sur för detta. I sin iver över att inte fokusera på sig själv och sitt bantningsmisslyckande, spred han ut i gatan att jag, som hade lyckats banta, led av anorexia likt tonårsflickor och stjärnmannekänger. Han var säker på sin sak eftersom han visste hur man bantade och att man inte kan åstadkomma sådana resultat som jag gjort utan att fuska. Att fuska var att antingen sluta att äta helt eller så behöll jag inte maten på ett eller annat sätt. Vad han inte visste då, var att jag haft en hjärtinfarkt och samtidigt begåvats med diabetes. Man lägger då, om man vill fortsätt kampen på denna jord, helt om sin livsföring och börjar motionera och äta sunt. I och med att man gör detta försvinner de överflödiga kilona ganska snabbt. Jag mottog massor av sura blickar från grannen under en period och när han sen blev informerad om min situation kommenterade han den med att han aldrig kunnat tänka sig att jag var sjuk på riktigt. Jag var ju rena ungdomen (7 år yngre än han själv).
Nåväl, jag har fortsatt att motionera och grannen har aldrig börjat. Inte förrän idag, annandag jul. När jag och min dotter var ute på en hal förmiddagspromenad mötte vi grannen och hans lagvigda. Min granne var klädd som vanligt - barhuvad, midjekort jacka som inte räckte om magen utan bara var knäppt längst ner under magen, jeans och lågskor av sommarmodell (det var 2 grader kallt och blankis på alla släta gångar och vägar). Hans hustru hade fotsida kappa och stora kängor samt på huvudet en stickad mössa. Stolt berättade han att de skulle minsann gå ända till grannbyn (4 km bort) och väntades inte hem igen förrän senare i eftermiddag. På min fråga om de hade mobiltelefon med sig, så de frågande ut. Jag förklarade att det inte fanns särskilt många hus att söka hjälp i utmed vägen och med mobiltelefonens hjälp kunde man ringa efter ambulans var man än befann sig. Detta sa jag som ett allvarligt menat skämt, men hustrun till min granne tyckte det var oförskämt att säga så. I vilket fall som helst önskade jag dem en trevlig promenad.
Min dotter kommenterade till mig vår grannes tillstånd såsom hon uppfattade det: ”Han var ju redan svettig och andfådd”, sa hon med undrande ton när vi en minut senare svängde in på vår tomt. Till saken hör då att vi mötte grannarna 500 meter från deras hem och när jag en halvtimme senare gick ut med en soppåse tittade jag bortåt vägen och såg min granne, iförd enbart kalsingarna (i minusgraderna) packa in en ölback i bilens bagageutrymme. Antingen går han väldigt fort, eller så vände han väldigt fort. Jag tror mig veta svaret.