Jag hade förmånen att få åka till Göteborg på kurs. Att få åka till ”annan ort” är inte det vanligaste för min del. Det som gäller för mig är att själv komma på fortbildningsämne, själv skaffa fortbildningsmateriel, själv organisera fortbildandet och slutligen fortbilda mig på fritiden. Man blir fort bildad när det gäller en sak - fortbildning fungerar dåligt.
Vad gör man då från äldsta rådets sida? Jo, man döper om fortbildning till något så fint som ”kompetensutveckling” (?!!!). Alla hövdingarna jublar och tycker att detta är toppen. Hövdingarna slipper ju som vanligt bry sig. Vilket lyft för mig. Nu fortbildas jag inte längre på min fritid, jag kompetensutvecklas - fast fortfarande mest på fritiden.
Nu var det i alla fall så att tvenne dagar var förlagda till ”annan ort”, nämligen Göteborg. Det finns bra förbindelser med Göteborg från min boning. I nämnd ordning skulle jag transporteras: Fotvandring 10 minuter, lokaltåg 17 minuter, fjärrtåg återstoden av färden fram till Göteborgs station. Det var till och med så fint ordnat att jag skulle bara ringa ett telefonnummer och anmäla att jag ville ha biljett så skulle allt vara klart.
Jag ringde.
Naturligtvis fungerade inte det. Resebyrån som jag ringde till hade inget avtal med det numera privata företag som driver tåglinjen till Göteborg. Den något tvära tjänstekvinnan på resebyrån avfärdade alla mina försök till lösning. Det gick helt enkelt inte att ordna via dem. Min egen fantasi när det gäller resor begränsar sig till en och annan färjebiljett till Danmark, så jag antog att det var totalt stopp när inte ens resebyråns anställda kunde komma på någon lösning.
Jag fick dock ett telefonnummer till det nya tågföretaget av resebyrån. Jag ringde och upplystes av en mild stämma att numret inte hade någon abonnent. Varför blev jag inte förvånad? Tele2:s nummerupplysning gav mig rätt nummer och kopplade dessutom samtalet (inte en chans att trycka på fel knapp). Stinsen, eller vem det nu var jag talade med, upplyste mig om att det fanns tåg som passade och vilka priser som gällde. Jag bokade och ville att räkningen skulle skickas till Skolverket. Om jag nu berättar att bolaget inte hade avtal om fakturor med Skolverket, är det då en överraskning?
Så var det i alla fall och då bad jag att fakturan skulle skickas till min (inte egna med den som jag bor i) kommun. Det gick bra bara fakturan var betald minst dagen innan jag skulle åka.
Men kännedom om hur kommunen handhar fakturor, vågade jag inte chansa på detta. Snyggt om man sitter på tåget och biljetten inte är betald - avstigning vid nästa station med medpassagerarnas fingerpekande genom fönstren i vagnen. Fakturor till kommunen betalas efter 30 dagar vad det än gäller så jag lät fakturan gå hem till mig med hopp om att jag skulle få ut pengar från kommunen sen. Kostnaden för min resa och kurs skulle betalas av staten så det skulle väl inte vara några problem att få kommunen att lägga ut så länge - trodde jag.
Nåväl, jag fick mina biljetter med posten och jag betalade med det inbetalningskort som medföljde.
Resdagen kom och jag gick upp vid femtiden för att hinna till fjärrtåget halv sju på morgonen. Mitt lokaltåg skulle avgå 06.03 och jag befann mig på stationen i god tid. Jag stod där i mörkret (helgnöje att slå sönder lamporna på stationen) alldeles ensam. Klockan blev 06.00 och hon blev 06.01 och jag var fortfarande ensam på stationen. Klockan 06.02 var det som proppen gick ur flaskan och det strömmade resenärer till stationen. De kom i massor - minst sju personer räknade jag till innan tåget kom. Dessa morgonresenärer är proffs. De går inte hemifrån en sekund innan de behöver. Det var bara jag stod där ensam och undrande om det var rätt tid som jag läst i tågtidtabellen.
På den stora stationen i den stora staden fanns det mycket rörelse och folk sprang hit och dit. Alla utom jag som inte hade aning om var jag skulle ta vägen. Tack och lov så fick jag syn på ett par kurskamrater en bit bort och jag anslöt mig till dem. Vi kom snart att tala om biljetterna till fjärrtåget. Alla hade blivit olika bemötta av resebyrån. Någon hade som jag fått betala själv, någon hade inte fått någon biljett alls utan skulle lösa den på tåget, någon hade fått biljett på det sättet som det skulle gå till och någon hade haft hjälp av sin kommun.
När tåget anlände och vi gick på mötte vi fler kurskamrater där och samtalet om biljetterna återupptogs. Nästan alla hade behandlats på ett märkligt sätt. Märkligast av alla hade en kurskamrat från långt ner i södern behandlats. Han hade fått biljett till Borås, men då via Göteborg. Han hade dessutom en taxi som väntade på honom i Göteborg. Nu hade vi andra inga problem med att få tag i taxi i Göteborg, men vi var minst sagt förvånade ändå.
Då kan man ju nu ställa sig frågan: Är det skillnad på folk och folk?
Svar: Ja!
Jag tillhör det folket som man inte tar hänsyn till medan min kurskamrat (han med taxin) tas det hänsyn till. Vad kan detta bero på? Förr, i min bleka ungdom, när man skulle på krogen och äta, fick man beställa bord. Då använde jag mig alltid av titlar. Direktör, disponent, föresäljningschef osv. Det gick alltid bra att få bord då. Om man någon gång bara bokade med efternamnet var det ofta fulbokat. Numera är ju alla chefer. Jag finner det lustig, vem man än pratar med och man frågar vad de sysslar med, så är de oftast chefer eller så har de titlar som man inte har en aning om vad den står för. Ingen säger att de är sopåkare, de är miljöarbetare. Ingen är städare, de är hygienassistenter. Ingen är snickare, de är trätekniker.
Jag är lärare (det är sådana personer som man inte kan ha i produktionen så de får ha hand om de icke röstberättigade ynglingarna) men tituleras ibland IT-pedagog. Detta får inte förväxlas med den personal på ålderdomshemmen som går runt och försöker lära gamlingarna att det inte finns kakor till kaffet på förmiddagen (IT = Inget Tilltugg).
Att man inte längre kan skilja på chef och arbetare via titeln längre försvårar min analys av skillnaden mellan folk och folk. Men jag tror mig veta ändå. Det handlar helt enkelt om efternamnet. Jag har begåvats med ett vanligt ”sonnanamn”. Typ Johansson, Hansson och en del avarter som Adelsson och Beritson (hur det nu fungerar, men det har väl med jämnställdhet att göra). Har man ett sådant namn kan man ju inte vara chef, det säger sig själv. När hörde ni en högt uppsatt bankchef heta Jönsson sist. Eller när hette en styrelseordförande Gustavsson (möjligtvis Gustafzon). Nej, ju ovanligare efternamn desto bättre betjäning. Det ända som inte fungerar är invandrarnamn, men det är ett annat kåseri.
På tåget var det ingen som ville titta på min biljett. 545 kronor hade kunnat sparas.
Taxiresan från stationen till hotellet var rena nöjesresan. Dels för att jag bara åker taxi vart femte år ungefär och dels för att chaufförer var av den skojfriska typen. Du är en äkta Göteborgare, försökte jag berömma honom med. Han var naturligtvis inte alls från Göteborg. Han berättade i alla fall om en krog som jag inte har något behov av att besöka. Krogen är för pojkar som inte tycker om flickor. Att alla stockholmare på besök i den lilla hålan (för 08:or är ju allting mindre) blev körda dit när de ville ha skoj fram på småtimmarna, behöver jag väl inte berätta. De kunde ta sig därifrån med spårvagnen från ändhållplatsen (taxichaufförens kommentar).
Kursen kom igång och vi saknade som vanligt en kamrat samt denna gången ytterligare en kamrat. De anlände en timme försenade. Anledningen var att det hade åkt tåg och fått ta sig genom halva södra Sverige för att komma till Göteborg. Resebyråerna bokar gärna om man inte har någon tid att passa, verkar det som.
Jag fick sedan två helt underbara dagar i Göteborg. Att jag var i Göteborg spelade ingen roll eftersom jag knappt lämnade konferenshotellet. Jag hade ju faktiskt kunnat vara i Chicago eller Ulan Bator. Skillnaden hade väl bara varit den att det varit lättare att boka resa till dessa långväga resmål.
Tågresan hem gick bra och förutom min trevlige kurskamrat (han hade varit trevlig än om han inte hade haft samma förnamn som jag) fick jag sällskap med två ungdomar från Lundsbergs internatskola - den där skolan som barn, med föräldrar som har ovanliga efternamn, går på.
Mina barn går i kommunala grund- och gymnasieskolan. Jag säger som Evert Taube: Bättre snälla vanliga barn än ovanliga i Sing-Sing (kanske det var något annat).
Min hustru och dotter hämtade mig vid stationen och jag kom hem tryckt. Jag sitter nämligen alltid och trycker mig mot sätet i ren panikångest när min hustru kör. Hon har körkort, men den dag hon fick det hade nog blindföreningen praoplatser hos Trafiksäkerhetsverket. Hon har i och för sig aldrig krockat med någon levande varelse, men de flesta döda ting i grannskapet har skrivit autografer på hennes bil.
Tilläggas kan att jag ännu inte fått några pengar av kommunen för mina utlägg för tågbiljetter.