Redan i slutet av 1800-talet talade man i telefon. Bell fick sitt patent 1874 - men vem tusan ringde han till egentligen? Han var lärare för dövstumma, så bland eleverna fanns det (av naturliga skäl) ingen att snacka med. Inte heller kunde han ringa hem till mamma. Hon befann sig nämligen i Scottland och att simma över med en ledning från Amerika var ju inte att tänka på. Jag tror att den första telefonen hette ”Monolog” till skillnad från LM Ericssons ”Dialog”. Men med tiden kopplades fler och fler samman och 125 år senare har alla en telefon.
Jag ljög i förra meningen. Fy mig, men jag menar klart alla i den utvecklade (läs invecklade) världen.
En ny lögn. Alla har inte telefon, åtminstone inte alltid. Jag ska förklara mig:
På min skola (min är den inte helt förstås) har vi elever - elever med telefon. Denna telefon utgörs av en liten plastbehållare med knappar på utsidan och en symfoniorkester på insidan. Detta var väl inget nytt? I alla fall inte för den som på senare tid bedrivit verksamhet tillsammans med ungdomar. Telefonen ringer nämligen inte längre, den spelar. Den spelar alla möjliga och löjliga melodier för att telefoninnehavaren ska veta att han eller hon är offer för kommunikationslängtan. Melodierna kan faktiskt laddas hem från Internet och man kan ändra ringmelodin på andras telefoner om man vet deras nummer. Innehavaren måste ändra en liten inställning i telefonen, men i stort kan andra bestämma hur plastburken ska låta.
Om man nu har en klass på 28 elever innebär detta att man direkt efter lektionen kan få höra minst 20 olika ringmelodier (lägg märke till att jag myntat ett nytt telefonord - ”ringmelodier”, ”mynttelefon” finns redan) komma från elevernas små plastburkar med knappar på. Eleverna ringer inte till varandra för att prata, utan man skicka små meddelande. Elever inom samma klass skickar alltså meddelande till varandra via telefonerna. Detta kostar pengar. Pengar som eleverna naturligtvis inte har så länge, eftersom de har någon sorts betalkort i telefonen som kramas på pengar varje gång telefonen används.
När väl kortet tömts på pengar, som gått till helt onödiga meddelande till kompisen tre meter bort, måste man ringa hem. Vad gör man då? Jo, man går till personalrummet och ber om att få låna personaltelefonen. När personalen påpekar att de har egen telefon, blir svaret alltid detsamma: ”Pengarna är slut på kortet”.
Men var det inte så att eleverna fick tillstånd att ha sin mobiltelefon i skolan för att de skulle kunna ringa hem? På min skola är det så i alla fall.
Jag ska nu åter göra en historisk tillbakablick. I min späda ungdom hade vi ingen telefon hemma hos oss. Jag tror inte att vi saknade någon heller. Men i slutet av femtiotalet fick vi en svart låda som hängde på väggen. Luren var så tung att den med rätta kan jämföras med de hantlar som man ska träna med i de lokaler som man går till om man vill växa som människa (eller är det broiler?). Denna svarta sak hängde med (på väggen) ända till dess jag slängde ut mina föräldrar och behöll fäderneshemmet för mig själv. Den blev då strax utbytt mot en ”Dialog” med en lur så lätt att all naturlig träning uteblev och mina armar började att tyna bort.
Men hur ofta ringde det till mig under min ungdom? Inte särskilt ofta. Det var väl bara för att ingen vill ha kontakt med mig, kan man tro. Men fel - jag hade många kompisar och en del av den hade kjol. Nej, jag är inte uppväxt i Scottland, utan jag menar att det var flickor som inte ringde - jag menar som skulle ha ringt om de hade ett behov av att ringa mig som de inte gjorde utan tog kontakt rent fysiskt - jag menar … Jag tror ni förstår vad jag tror att jag menar.
Idag är alla ungdomar viktiga. Så viktiga att alla ska kunna ta kontakt med dem var som helst och vid vilken tidpunkt som helst. Visst är unga människor viktiga - de ska ta hand om mig en dag. Men är de verkligen så viktiga att de behöver ha en mobiltelefon på sig alltid?
Jag ska frångå min tradition och blick framåt i stället för bakåt. Vad blir nästa sak som man måste ha tillgänglig alltid? Blir det ett kylskåp? Blir det en hopfällbar hyvelbänk? Blir det en miniteve? Eller blir det rent av en förälder? Tänk om ungdomar helt plötsligt upptäcker att de behöver föräldrar. Vilken revolution i samhället. Föräldrar får ta del av barnens uppväxt och kanske får de komma med råd och hjälp som kan behövas för ungdomen välbefinnande.
Det är lätt att vara ironisk, men är det inte dags att stoppa utvecklingen ett tag och inventera behovet av teknik och prylar. Själv nöjer jag mig med tre datorer, en scanner, en digitalkamera, tre teveapparater, sju telefoner (i hemmet), två bilar, tre byggnader på tomten, två stereoanläggningar, fyra radioapparater, en tvättmaskin, en torktumlare, ett torkskåp, två strykjärn, ett kylskåp, ett frysskåp, tre …
Hur man än räknar upp sitt basbehov kommer man till slut fram till att dagens samhälle nog kräver viss utrustning. Men i min utrustning finns ingen mobiltelefon - alla andra har ju en som man kan låna.