Att gå en kurs kan ju vara uppfriskande. Att få nya kunskaper om saker som man inte hade den minsta aning om. Att sen genomgå kursen med bra resultat är även det en sporre i foten (eller är det fjäder i hatten).
Kurser ska man söka frivilligt till. Att tvingas genomlida en påtvingad, omotiverad kurs känns bara fel och man får högt blodtryck (läs: blir förbannad).
På min arbetsplats har vi haft ett projekt igång under ett halvår. Jag leder det hela på arbetsplatsen och det är sagt att inga andra projekt ska komma in under tiden. Till vår förvåning tvingades vi in i ett litteraturprojekt där vi skulle läsa ungdomsböcker och sen diskutera innehåll och författare. För min del kändes detta fel av tre orsaker. Dels för att jag ansåg att jag inte hade tid och dels för att jag inte vill läsa ungdomsböcker. För det tredje var vi lovade att slippa dylika tramsigheter under vårt stora projekt. Under protest har jag läst två böcker - en dålig och en sämre. Att en ungdomsbok kan vara så främmande från verkligheten som dessa två böcker är, trots att det på båda baksidorna är skrivet att de ska skildra verkligheten, är en gåta. Men det är väl mig det är fel på. Mina kollegor tycks ha trevligt i sitt läsande.
Mitt i allt detta blev jag ombedd att hålla en grundläggande datorkurs för ett antal personer från förskolan i kommundelen. Denna typ av kurser är bland det roligaste jag vet och jag tackade ja till förfrågan.
Att det är roligt att hålla kurser för noviser beror inte på att jag kan glänsa med mina kunskaper, utan för att ger mig så mycket att tänka på efteråt. Jag får frågor som handlar om grunder och "basic". Jag får ta fram mina pedagogiska färdigheter och verkligen agera handledare och jag behöver inte, vilket jag hatar, hålla katederlektioner. Jag skulle kunna syssla med detta på heltid, tyvärr börjar noviserna ta slut inom datorvärlden.
Nu var det bara kursdagen som skulle bestämmas. Detta blev det svåraste momentet i hela kursplaneringen. Det slutade med att kursen skulle hållas "ett antal" lördagsförmiddagar. För min del gick detta alldeles utmärkt eftersom jag nu har en anledning att inte följa med på släktbesök (lider (fast inte så mycket) av social fobi).
Anmälningsinformation gick ut till ett tjugotal personer och cirka hälften av dem hade i förväg sagt att de skulle anmäla sig. När det var torsdag i den veckan som första kurstillfället skulle inträffa, hade jag inte fått reda på hur många som skulle komma. Jag hade sagt att jag helst inte ville ha mer än tio åt gången eftersom jag, av erfarenhet, vet att kursdeltagarna kräver mycket hjälp på grundkurserna. Jag försökte få tag på den ansvariga för personalen, men hon var på konferens på okänd ort (i Spanien och spelade golf visade det sig faktiskt sen). Jag ordnade för tio personer. Jag tryckte upp kurshäften, kopierade kursdisketter, iordningställde tio datorer och beställde bullar till 15 personer (skolan betalar ju även det som blir över).
Klockan nio var starttiden och jag var på plats en timme innan för att förbereda det sista. En kvar före utsatt tid var allt färdigt. Till och med kaffebryggaren var laddad. Jag var även beredd på någon enstaka märkvärdig individ som inte drack kaffe utan måste ha torkat ogräs i varmvatten (heter visst te). Sockerbitar och kaffegrädde fanns på plats. Allt, i alla fall nästan allt, fanns på plats när klockan blev nio. Allt utom kursdeltagare.
Hade jag tagit fel på dagen? Nej!
Hade jag tagit fel på tiden? Nej!
Hade jag tagit fel på platsen? Nej, inget var fel från min sida.
Tio minuter över nio hördes ett ljud som jag tolkade som att korridordörren slog igen och efter någon minut stod det tre rödkindade (det var kallt som tusan ute) kvinnor på min tröskel och bad om ursäkt för att jag fått vänta.
Jag kysste deras röda kinder, jag slängde mig om deras halsar, jag bedyrade min kärlek till dessa tre fagra väsen. Ja, allt detta i tanken alltså. Vad som egentligen hände var att jag hälsade dem välkomna och bad den sitta ner. Jag frågade lite nonchalant om de visste om det kom fler (jag fick ju inte avslöja att jag undrade var tusan alla andra var). De hade hört talas om att sju - åtta stycken skulle komma och så visste de att en var sjuk.
När det gått ytterligare tio minuter satte vi igång. Det kom aldrig fler än tre på min kurs denna lördag. Om det skulle poängsättas och kursdeltagarnas insatser skulle mätas, kunde de ju ta det lugnt. Som sämst kunde man ju bli kurstrea.
Det gjorde i och för sig inte så mycket att det bara kom tre personer på kursen. De tre som kom var tre underbara människor som jag hade en trevlig förmiddag tillsammans med. Det fanns gott om tid, gott om materiel, litervis med kaffe (ingen var märkvärdig) och massor av bullar. Jag trivdes och det verkade som om mina tre damer också trivdes.
Ja, de trivdes så bra att vi bestämde träff en kväll. Vi ska gå igenom finesser. Lilla jag, ensam med tre damer en kväll. Tänk om jag misstolkat damerna. Finesser kan ju betyda mycket och det är lätt att göra bort sig. Bäst att låta dem ta första steget även om jag är handledare.