Att välja kläder till olika tillfällen är visst jobbigt för en del. Men att ha så många olika kläder att man har något att välja mellan måste vara en fröjd. Själv har jag ett par jeans och en mörk kostym. Sen har jag två par skor (svarta och bruna) samt ett par olika skjortor och tröjor. För att sen vara helt ärlig måste jag berätta att jag har cirka tjugofem skjortor, femton tröjor, tiotalet byxor, ett antal olika par skor och fem kostymer som jag inte använder. Anledningen till att dessa plagg inte används beskriv lite senare i texten.
Varför ser min användbara gardrob så här mager ut då? Är det ekonomin eller är det utrymmet i klädskåpet som satt stopp för ytterligare klädesplagg?
Nej, det är lathet i första hand. Jag vet inget som är så jobbigt som att köpa kläder. Skor går väl an, men byxor är ett lite h-vete. När jag köper byxor går det till så här:
Jag tittar först vad det är för storlek på de byxor som jag har på mig. Sen tittar jag efter samma storlek i affären. Därefter tar jag ett tiotal olika byxor med mig till provhytten och börjar prova. Efter cirka tredje paret - som inte passar, börjar jag må dåligt. Jag skriver må dåligt, för det låter bättre än att tala om rent ut att jag blir förbannad. Anledningen är att storleken inte stämmer. Jag har ju redan ett par byxor i den "rätta" storleken och då är det väl konstigt att inte alla anda byxor i samma storlek passar. Jag lämnar provhytten och återvänder hem utan byxor - nya alltså.
Vid andra tillfällen tar jag ett par byxor med till provhytten - provar dem - tar av dem - tar på min egna - går ut från provhytten och letar upp ett par nya byxor - provar dem - tar av dem - tar på min egna - går ut från provhytten och letar upp ett par nya byxor osv. Detta kan fortsätta ganska länge. Det som är bevärligt, är att behöva ta på sina egna byxor varje gång man ska hitta ett par nya provobjekt. Att knalla ut ur provhytten i bara kalsingarna hade väl inte uppskattats av övriga kunder i butiken. Nu använder jag faktiskt kalsonger, vilket inte alla gör, så sedlighetspolisen har inget att hämta. En känd sångare, Ölback tror jag han heter, lär inte använda kalsonger. Fy så äckligt att prova ett par byxor som han kanske redan provat. Som väl är har han en mindre storlek på byxor än jag, så risken att prova samma plagg är minimal.
Det lär finnas klädesaffärer som videoövervakar provhytterna. Detta för att se om någon klär sig i nio tröjor eller sju par byxor och sen vandrar ut ur affären med sina gamla kläder ytterst. Dessa videofilmer kan kanske få ett utpressningsvärde om kunden inte använder underkläder. Tänkbara offer som absolut inte vill skylta med att gå utan kalsingar är Björn Borg och Börje Salming, som båda säljer underkläder med sitt namn på. En annan som inte heller vill figurera i detta sammanhang är nog Per Oskarsson. Han tog ju av sig allt utom just kalsongerna i Hylands hörna i TV för ganska många år sen. Det blev skandal den gången - med kalsongerna på. Vad skulle hända nu då, om han drog av dem också?
Det är alltså bluff och båg med storlekar. För tjugofem år sen köpte jag en bankpyjamas som hade storleken C52 i både byxor och kavaj. Båda plaggen i den kritstrecksrandiga kostymen passade perfekt och jag kunde gå ut och dansa i kostymen samma kväll som jag köpt den. När jag idag provar en kostym måste jag ha C56 i kavajen, medan byxorna ska vara D108. Det är väl inte så konstigt om man ändrar figur att kläderna då måste få andra mått. Men, min gamla C52:a hänger fortfarande i garderoben och den passar fortfarande (OK - lite trångt är det), och det är detta som jag finner konstigt. Ett par bomullsbyxor, jeans eller sommarbyxor, töjer sig ju ett par storlekar, men min kostym har inte gjort det. Alltså är det storlekarna i de nya kläderna som ändrats. Numera måste jag plocka med mig byxor i tre, fyra olika storlekar för att få en koll på vad som gäller för dagen.
En annan sak som gör mig upprörd när jag köper byxor är att den som skurit till modellen, till de byxor som passar i min midja, måste vara blind. Visst är det bra att handikappade får arbeten, men måste alla bli tillskärare i textilindustrin. Vad jag menar är att om byxorna passar i midjan, vilket då motsvarar en viss diameter, måste inte denna diameter fördubblas en decimeter ner på byxan. Liter man av elefantsjukan i baken och är utrustad som en häst framtill, är det möjligt att man kan fylla upp byxorna. Men ett fåtal, om en någon, ser ju ut på det sättet. Ändå har byxorna massor av "extra" tyg i diametern runt gylfen och en bit ner på låren.
Sen är det längden. Om man nu är lite rund om magen, innebär detta inte att man är 223 cm lång och kräver jättelånga byxor. De flesta som är långa är förhållandevis smala och kräver helt andra modeller på byxor. Alla mina byxben måste kapas en decimeter och sen sys med en ny snygg kant. Ett arbete som tar mig minst två timmar. En sömmerska kan göra det åt mig, men då är det en kostnad för detta. Först ett par dyra byxor och sen sömmerskekostnaden till det. Ett par reabyxor blir genast ett par dyrbyxor. Gratis ombyggnad av handikapparbetet borde ingå i priset.
Att jag inte använder många av mina kläder, beror på att vår tvättmaskin krymper alla kläder. Jag har påtalat detta för min hustru, men hon menar, liksom vissa expediter i klädesaffärerna, att jag har lagt ut mig. Vilket uttryck - lagt ut mig. Jag har varken vikit eller lagt ut mig. Ingen hade velat titta på bilderna ändå. Nej, det är tvättmaskinen som är boven. Antagligen har tillverkaren av tvättmaskinen samarbete med klädestillverkarna och på så sätt säljs det fler kläder. Det var länge sedan jag kasserade några kläder för att de var uppslitna, och på så sett måste man köpa fler lösa garderober och montera i huset. IKEA har ett finger med i spelet och det är ju inte konstigt att Kamprad är en av världens rikast gubbar.
För att slippa bli arg i klädesaffären ska jag ändra strategi när jag ska köpa kläder i fortsättningen - jag ska göra som min granne. Han skickar sin fru. Hon får dessutom åka och byta om det inte passar. Grannen kan i lugn och trevlig hemmiljö välja de byxor han vill ha och han kan dessutom göra en paus i provande, iförd enbart kalsonger, utan att det besvärar någon. Att det går till så här hos grannen vet jag med säkerhet. Jag har fått det från källan direkt - frun. Jag mötte henne för en tid sen med en stor bärkasse med kläder som hon skulle åka och byta. Hon verkade inte särskilt lycklig över att utföra uppdraget, men hennes man var nog desto gladare. Om man lägger samman hennes olycka och hans lycka, får man nog en lagom lycklig familj - och det får man väl vara nöjd med.