Vår utmärkta datasal, med fyra datorer, utnyttjades mycket flitigt. Bokningsschema sattes upp och personal och elever tecknade sig på nästan alla tillgängliga positioner. Det var bara det att en hel del av de som ville använda, och även använde, datorerna inte hade den blekaste aning om grundläggande kunskaper. Kunskaper såsom att man inte ska försöka få ENTER-tangenten att fastna nere under datorns uppstart, eller att fläkten på baksidan av datorn inte är kopplad till skolans ventilationssystem som man vid för varmt eller för kallt kan slå av och på hur som helst med datorns strömbrytare. Eller att RESET-knappen på datorn inte automatiskt ersätter Esc-tangenten. En del bekymmer uppstod i början.
Hur löser man detta på ett så enkelt (läs: elakt) sätt som möjligt.
Jo, lösenord i startmenyn.
Jag la in ett lösenord i uppstarten för att på detta sätt utesluta den oinvigda delen av församlingen från datarummet. De skulle inte ha något för att sitta där och jäklas, datorn startade inte utan lösenordet.
Jag har läst någonstans att svenskar är de mest fantasilösa människorna på jorden då det gäller lösenord. Detta sägs bero på att vi inte behövde sända kodade meddelanden under de två stora krigen som vi slapp deltaga i aktivt. Jag har nog tidigare skrattat åt påståendet, för det gäller naturligtvis inte mig. Men nu satt jag där och skulle hitta på ett lösenord som skulle vara tillräckligt svårt att knäcka och tillräckligt lätt att komma ihåg. Kombinationen är omöjlig. Åtminstone på vår skola. Jag började med fyra siffror. De som skulle ha tillgång till datasalen fick på ett personalmöte reda på siffrorna. Inga lappar skrevs. Det var ju krig mot de oinvigda och ett papper kunde lätt hamna i händerna på en fiende. Eventuella femtekolonnare varnades med att det innebar tjänstefel att sladdra för de oinvigda. Straffet för tjänstefel är på vår skola att få diska kaffekopparna.
Mina kollegor idkade sen terror mot mig, genom att störa mina lektioner med att ringa och fråga vilken ordning siffrorna, som de väl kom ihåg, skulle stå i. Efter en vecka ändrade jag till ett ord istället. Ordet skulle vara lätt att komma ihåg, men ändå svårt.
Jag valde skolans namn, men med den originaliteten att det skulle skrivas baklänges och med små bokstäver. Ingen mer än jag, också eleverna förstås, kom ju ihåg något annat. Mästerspionerna i forna öst skulle säkert vilja ha mig som kodskrivare, så fantastiskt var ju detta lösenord.
Det nya lösenordet delgavs den invigda personalen. En av kollegorna tittade lite leende på mig och sa att hon inte behövde något nytt lösenord. Jag undrade naturligtvis varför och fick till svar att hon ännu inte hade använt det gamla.
Hon fick ett nytt ändå.
Det fungerade alldeles utmärkt med lösenordet - trodde jag.
Jag hade inte blivit uppringd för att repetera lösenordet en
enda gång.
Ingen hoppade på mig i korridoren för att fråga som tidigare och ingen ringde hem till mig på mina sovmornar för att ursäktande tala om för mig att jag ändå snart skulle upp (det vill man ju säga själv, men lärare ska ju känna till allt) och efter det fråga om lösenordet.
Stolt över mitt verk gick jag till datasalen för första gången efter det att jag hade bytt lösenord. Där fick jag förklaringen till varför jag hade fått vara ifred den senaste tiden. Någon, antagligen välmenande kollega, hade på en lapp vid interntelefonen skrivit lösenordet. Tänk om vi hade varit med i krigen istället. Då hade förståelsen för lösenord och hemligheter varit större i detta landet. Åtminstone hos lärarkåren som skall veta allt.
Att efter detta lösa problemet med lösenord ansåg jag vara omöjligt för mig. Problemet var inte datorbetingat utan snarare personalbetingat.
Vem har ansvar för personalen?
Jo, hövdingen. Han hade ju vid detta laget tränat på patiens i två månader och var väl insatt i datorns funktioner. Han, om någon borde väl kunna lösa detta komplexa problem. - Driver du med mig? Standardfrasen kom som en pisksnärt i luften.
- Nej, för tusan. Jag tog i med det kraftfullaste jag vågade.
Jag var inte riktigt klok på om hövdingen är troende eller ej. Han är ju smålänning. Att svära på rektorsexpeditionen kanske ansågs som att svära i kyrkan.
- Ta upp det på personalkonferensen i morgon, så ska jag fundera ut en lösning till dess.
Hade jag hört rätt. Skulle inte problemet delegeras till någon annan. Kanske fanns det hopp i alla fall.
På personalkonferensen togs problemet med lösenord eller annan åtskillnad mellan datainvigda och hedning..., förlåt, oinvigda upp. Jag redogjorde för problemet och det diskuterades lite fram och tillbaka. Till slut reste sig hövdingen i full majestät (1,71 meter över havet), rättade till livremmen, harklade sig (på småländska), inväntade den tystnad som respekten för överheten kräver och började prata.
- Jag märker att ni inte kan lösa detta problem själva, så därför har jag beslutat att hjälpa er. Jag har ju en helt annan helhetssyn på verksamheten än vad som kan förväntas av er. Det är också jag som hamnar på Långholmen (numera vandrarhem, men det är kanske det som avskräcker) om något går fel på skolan. En kedja är ju inte starkare än sin svagaste länk och en av dessa svaga länkar har bett mig om hjälp (han stod där mitt bland mina kollegor och kallade mig en svag länk). Jag har beslutat, fortsatte han, att det inte behövs något lösenord på datorerna. Det är nämligen så att ingen i personalen hädanefter skall vara oinvigd. Redan denna vecka skall outbildad personal utbildas av vår dataansvarige. Vi kan börja redan på torsdag efter ordinarie arbetstid. Ju tidigare, desto bättre. Därmed förklarar jag denna personalkonferens avslutad.
- Men ........, försökte jag.
-AVSLUTAD! repeterade hövdingen.
Säga vad man vill om vår hövding, men generös är han - med min fritid.