Något som gör att jag får en bra start på dagen, är en god frukost. Den behöver inte vara en närande och rätt sammansatt frukost, utan just god. Kaffe och bullar eller saftigt fullkonsbröd med gott pålägg det är min meny. Kaffet ska vara av den sorten som jag är uppfödd med. Jag började dricka kaffe i tvåårsåldern då min moder ansåg att även jag behövde något gott att dricka. Välling och mjölk hade aldrig blivit några vanedrycker hos mig, så kaffet med sin härliga arom och sitt härliga sätt att skapa ett beroende blev min dryckesmelodi. När jag vid ett tillfälle i småskolan skulle berätta vad jag åt till frukost, var det tur att jag inte var den förste som började berätta. För ganska snart förstod jag att jag var ensam i klassen om att dricka kaffe till frukosten. Jag ljög faktiskt för läraren och klassen och diktade ihop någon historia om fil och flingor. När jag berättade hemma om min frukostlögn i skolan, fick jag beröm av mina föräldrar. Detta var nog början till mitt lögnaktiga liv. Jag fick ju beröm för att ljuga. Jag är ju faktiskt i gott sällskap. De allra flesta författare som blivit berömda (och rika) är ju bra på att ljuga, men med den skillnaden att de kallar det dikta. Nåväl, jag och de allra flesta andra har nog diktat en del i våra liv, men bara när behovet har förelegat. Jag tror nog att detta tillhör den normala vardagen. Duger inte sanningen i sammanhanget - dra till med en trovärdig lögn.

Nu är det dags att knyta samman bullar och lögn. Förljugna bullar har ingen hört talas om, men för mig blev det en sanning. Det var så för några år sen att skolklasser i ortens högstadieskola sålde frukostbullar om lördagsmornarna för att på så sätt finansiera sin skolresa. En grannes son uppvaktade oss redan första hösten vi bodde på vår gata och erbjöd sig att leverera bullar i en plastpåse på dörrhandtaget vid sjutiden varje lördagsmorgon. Bullarna kostade en förmögenhet gentemot vad den lokala handlaren tog, men vi hade ju fri leverans och det skulle bli något över till elevernas resa också. Vi beställde en provomgång vilken visade sig hålla vad som utlovats - färska bulla, rätt antal och vid utsagd tid. Efter det inleddes en ritual som gick ut på att en elev kom på onsdagskvällen och tog upp beställning och betalning och leveransen sköttes på lördagsmornarna som var bestämt. Detta pågick under ett antal år på samma sätt och alla var nöjda. Klasserna avlöste varandra allt eftersom de växte upp till avgångsklasser och de flesta, av de i området boende, ungdomarna har levererat bullar till vår dörr.

Något av de sista åren rationaliserades förfarande på så sätt att man kunde beställa och betala för flera veckor i förväg. Eftersom även detta fungerade utmärkt kändes det bra att slippa vara hemma varje onsdagskväll för att vara säker på att få sina, nu traditionella, bullar på lördagarna. Vi beställde och betalade för fem veckor i taget och hade inga betänkligheter kring detta. Betänkligheterna kom när det en höst var en ny klass som skulle sköta bullandet. En tämligen kraftig, hårt spacklad tonåring ringde på vår dörr och ville ta upp beställning för en stor del av hösten. Hon fick sin order på åtta bullar per vecka och fick pengar för tio veckor framåt. Allt var som vanligt fram till nästa kväll då en ny flicka ringde på dörren och ville ha besked om vi ville ha bullar levererade. Jag berättade att vi redan hade beställt av någon klasskamrat till henne och fick då veta att mina grannar gjort detsamma. Den nya flickan tyckte att detta var konstigt eftersom de delat upp orten i olika områden som då olika elever skulle serva. Kanske hade det blivit något misstag. Flickebarnet lovade att höra av sig igen.

På lördagsmorgonen hade jag nu förväntat mig att hitta åtta nybakade bulla i en plastpåse på dörrhandtaget. Men där hängde ingenting. Jag avvaktade och tänkte att jag kanske missat att leveransen skulle inledas någon vecka senare. Men veckan efter fanns det inte heller några bullar på dörrhandtaget. Nu ringde jag upp skolan och undrade vad som stad på. Eftersom jag är kollega med lärarna där fick jag prata med klassföreståndaren till den flicka som sist kom och ville ta upp beställning på bullar. Klassföreståndaren berättade att det var ett fasligt väsen på både elever och bullköpare. Det som hänt var nämligen detta att en elev som inte hade med skolresan att göra och som dessutom i dagarna flyttat från skolan, hade gått runt och tagit upp beställning. Hon hade fått pengar som hon behållit för egen räkning. När sen flicka nummer två kom för att ta upp beställning var det ju ingen som ville betala igen, så det gick inte för klassen att köpa bullar för att leverera. Bullprojektet hade fått läggas ner. Den företagsamma första flickan hade blivit polisanmäld och vad som kom att hända sen visste inte min kollega. Att skicka ut nya elever för att ta upp beställning verkade lönlöst eftersom många hade hört av sig för att tala om att detta inte var lönt. Det räckte med att bli lurad en gång.

Eter denna händelse har ingen skolklass velat sälja frukostbullar. Istället går man runt och försöker sälja gräddbullar och strumpor. Jag har varje gång samma problem med att hitta sambandet mellan gräddbullar och strumpor. Jag köper inget av försäljarna om de inte kan berätta för mig vad sambandet är. Någon yngling har försökt med att det är snygga bullar och strumpor. En annan sa att de gjordes på samma fabrik (?!!). En tredje var mer ärlig och efter att ha tänkt en stund sa han att han trodde att gräddbullarna var så äckliga att man spydde på sina strumpor och då behövdes de nya som han så glatt ville sälja till mig. Detta är det närmaste ett sammanhang som jag kommit, men jag är inte nöjd ändå.

För några dagar sen ringde det igen på dörren och en yngling som drabbats av akut mundiarré började babbla på. Han hade de sedvanliga gräddbullarna och strumporna och påstod att han skulle på skolresa. När jag påpekade att terminen var slut, svarade han att klassen skulle åka ändå. Jag frågade vilken skola han gick (precis slutat årskurs nio) på, blev svaret att han gick på den skola där jag själv är anställd. Eftersom jag inte kände igen ynglingen tyckte jag att detta var spännande. Utan att avslöja för honom att jag jobbade på just den skola han uppgivit, frågade jag vad hans klassföreståndare hette. Det dröjde en liten stund sen kom det ett namn på en person som jag i alla fall inte har som kollega. Nu berättade jag för honom hur det låg till och då erkände han att han bodde i en kommun intill och att det inte gick att sälja mer där och därför ljög han om vilken skola han gick på. Han vidhöll att försäljningen skulle gå till en skolresa och anledningen till att de inte hade åkt tidigare var just att de inte hade sålt tillräckligt mycket. Att han ljög om skolan berodde på att han trodde att det gick att sälja mer om pengarna skulle gå till en klass i den egna kommunen.

Någon försäljning blev det inte denna gången heller vid min dörr, men jag får ändå ge killen beröm för att med alla medel försöka sälja sina varor. Jag är fullkomligt övertygad om att han druckit kaffe redan i tidig barndom. Han behöver bara lära sig göra bättre marknadsundersökningar. En del ringklockor ska ju man undvika vid vissa tillfällen.