Vägarna har befolkats av körsångare. Jo, många bilar transporterar idag körsångare. Denna slutsats har jag dragit sedan jag på vägarna sett att många bilar har en skylt som det står "övningskör" på. Att man som döv eller blind måste varna sin medtrafikanter genom en skylt på bilen kan jag förstå. Men vad är faran med körsångare? Kan det ha med Lasse Berghagens allsång på Skansen att göra? Själv uppskattar jag föga denna typ av väckelsemöte, men det behövs väl ändå inte varnas för på vägarna.

Jag vet bättre nu än vad jag visste i förra stycket. Det handlar om övningskörning. Alltså där någon individ lär sig köra bil med hjälp av de nervsammanbrott som den i passagerarstolens säte sittande läraren får med jämna mellanrum (cirka var tionde sekund). Förr stod det "övningskörning" på varningsskylten, men numera har Vägverket bestämt att det ska stå "övningskör". Jag har för min del lite svårt att förstå skillnaden mellan de två skyltarna, med undantag för att den nya varianten kan misstolkas.

Själv har jag både övningskört och övningsundervisat. När jag övningskörde gick det bra, så bra att jag fick ett papper på att jag fick framföra fordon på allmän väg. Detta till och med på egen hand. Övningsundervisningen gick däremot sämre. Inte för min dotters del, utan för min egen. Jag har undervisat i skolsalar under mer än halva mitt liv och aldrig fått utbrott eller kallsvettning, men efter fem minuter i bilskollärarens roll var det färdigt. Jag skrek och min dotter grät. Första lektionen med mig blev kort men den bör ändå nämnas och beskrivas.

Jag ansåg att landsvägskörning är lättare än stadskörning så därför blev det landsvägarna som skulle nötas. Jag ansåg också att vi skulle en bit ut på landet innan dottern skulle ta över rodret. Jag berättade för henne att jag skulle köra den första biten och att jag visste ett bra ställe för henne att ta över. Under transporten till övertagandets plats berättade jag hur man skulle bete sig på vägarna. Var, när och hur jag körde, växlade och styrde ingick i undervisningen. När vi var framme vid den plats där jag ansåg att min dotter kunde överta rodret, stannade jag på en ganska stor öppen plats. Här kunde man misslyckas med igångsättningen utan att vara en trafikfara. Man kunde också hinna växla till tvåans växel innan man var ute på vägen igen. Sen gick det bra att ligga kvar i denna växel till dess man kände bilens vägegenskaper. Så hade jag tänkt ut det hela. När bilen stod stilla och min dotter fick order om att överta styrspaken, tittade hon konstigt på mig och undrade hur jag kände till denna plats. Jag förklarade att jag förr kört denna vägen ofta och att jag hade gott minne för platser. Denna öppna plats hade fastnat i mitt minne utan någon annan speciell anledning. Min förklaring skrattades åt och när jag ombads att vända på huvudet och läsa på skylten på huset som låg längst in vid den öppna platsen, förstod jag varför min dotter frågat. På skylten stod att man i huset sålde sexartiklar och sexhjälpmedel. Det spelade ingen roll att jag försökte förklara att denna butik inte fanns där på den tiden då jag ofta körde på vägen, min dotter leende avslöjade vad hon tänkte.

När vi kommit ut på vägen började mitt elände. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Inte rädd för mitt liv utan för att bilen skulle fördärvas. Jag dirigerade dottern till höger och vänster på vägen, jag varnade för vägkanten och för mittlinjen, jag gapade och skrek om allt som man kan skrika om på en liten landsväg utan märkbar trafik. Allt gick ändå bra ända till dess vi skulle svänga vi ett ålderdomshem. Min dotter hade inte riktigt fått kläm på det där med att man kan släppa ratten efter en sväng så att bilen rätar upp sig själv. Hon höll kvar ratten i svängt läge och på så sätt blev det en 180 graders sväng. Gräsmattor tål tydligen att köras på.

Lektion nummer två bestod i att köra stadstrafik. Utan att gå in på allt för mycket detaljer kan jag upplysa om att man endast får använda signalhornet för att påkalla uppmärksamhet vid fara. Denna regel bryts det mot i staden där vi tränade. Jag vet inte vad det är för fara med att framföra ett fordon i 10 km/h i centrala delen av staden. Ej heller kan jag förstå medtrafikanternas upprörda miner då jag tvingade min dotter att träna att starta i en backe vid ett stoppljus. Att det hann bli alla färgerna på ljusrampen många gånger om innan hon lyckades få bilen att gå framåt utan motorstopp, måste andra acceptera. Det satt ju en skylt bak på bilen. Jag kan inte hjälpa att de flesta slutar jobba och är på väg hem vid den tiden då jag har tid att öva med min dotter. Det förvånade mig också att inte fler hade en skylt där det stod "övningskör" på eftersom man klart och tydligt såg att många förare sjöng inne i bilen. Munnarna rörde sig mycket och det var med stora öppningar i munnen som de passerade oss. Jag vinkade glatt åt sångarna och fick den uppmuntrande kämpavinkningar tillbaka - den med knuten hand. Dock fanns det medtrafikanter som inte orkade vinka med alla fingrarna synliga. Jag har känt efter - det är lättast att räcka upp pekfingret om man nu endast ska räcka upp ett finger. Har lite svårt att förstå varför folk gjorde det besvärligt för sig och räckte upp långfingret.

Det dröjde ganska länge till lektion nummer tre. Men skam den som ger sig. Dotter vid ratten, skylten där bak. Nu skulle vi träna parkering. Som vanligt visste jag rätt plats för övningen. Bakom det stora företagets lagerbyggnad var det säkert. Två plaststolar fick utgöra parkerade bilar och mellan dessa skulle det fickparkeras. Det fungerade alldeles utmärkt ända till dess det stora företagets vaktbolag kom och hotade med polis. Vi var på privat område. Att vi kommit in så långt som vi gjort, berodde på att en anställd hade varit på arbetsplatsen och öppnat grindarna. Vi (jag) hade glatt kört in och trott att det var OK att leka bilkörning där. Jag hade aldrig sett grindarna stängda och trodde att de var mest för prydnad. Den anställde hade emellertid kört iväg och då stängt grindarna. Larm med rörelsekännare hade aktiverats och tydligen utlösts då min bil rörde sig bakom lagerbyggnaden. Om inte vakten kommit hade vi fått vara kvar på området till måndagsmorgonen, vilket inte hade varit att föredra. Någon efterföljd blev det inte. Dock fick jag nu för första gången höra tillnamnet "Pucko". Min dotter slutade inte skratta förrän vi var hemma igen. Hon har, med löfte om att få hela sitt körkort betalt av mig och sin fortsatta körutbildning på en körskola, lovat att inte föra fickparkeringsövningen på tal offentligt. Eftersom jag själv nu berättar detta är hon härmed fri från sitt löfte.

Min son ska inom kort börja övningsköra. När jag lovade honom att jag ska köra med honom också, berättade han att han inte var särskilt intresserad av att ta körkort. Kommentaren om att vissa omständigheter gjort att han tagit detta beslut, vill han inte diskutera. Jag tror att han är rädd för jag ska ta på mig för mycket ansvar. Han är så förstående och snäll, min son.