Nu har det hänt. Jag har varit inlåst mot min vilja. Att bli fråntagen friheten är ju bland det värsta en modern frisk människa kan uppleva. Det där med frisk, menas alltså fysiskt. Min mentala hälsa kan jag ju inte själv uppskatta. Men mina medmänniskor uppskattar mig nog - de skrattar nämligen ofta åt mig.

Det hela började med att jag hade lektion med en klass. En elev saknade sin bok (jag har aldrig delat ut någon till honom, men det minns han inte) och efter den vanliga föreläsningen om att hålla reda på sina saker, lovade jag att hämta en lånebok till honom. Vårt bokförråd, som består av gamla böcker som ingen egentligen vill ha, befinner sig i ett litet rum i ena änden av skolan. Detta rum saknar fönster och har bara anslutning via en enda dörr. Denna enda dörr öppnade jag och gick in i rummet. Jag har varit där många gånger och jag visste (trodde jag) att dörren inte stängde sig själv eftersom dörrstängaren varit trasig de sista fem vaktmästarna (läs tiotal åren). Nu har vi emellertid begåvats med en ny vaktmästare igen. Vaktmästare fungerar ju så att de den första tiden på den nya arbetsplatsen hittar massor av saker att reparera och att utföra, för att sen allt mer komma in i rollen som riktig vaktmästare och fördriva sin arbetstid i pausrummet. Dörrstängaren till bokförrådet befinner sig så långt bort från vaktmästeriet, så att det borde vara ställt utom allt tvivel att den skulle få vara ifred i sin trasighet.

Men man kan ju aldrig lita på någon, ej heller den nya vaktmästaren. Han hade lagat dörrstängaren och dörren for igen med kraft bakom hälarna på mig när jag trädde in i rummets mörker. Bråkdelen av en sekund efter det att jag klarat mig från att bli fastkilad i dörrkarmen, hördes ett metalliskt ljud vid golvet. Jag trevade utefter väggen för att hitta strömbrytaren till takljuset och när jag tryckt på knappen tittade jag ner vid mina fötter. Där låg vredet till dörrlåset. Detta vred är ganska viktigt, för att inte säga livsviktigt (vilket senare skulle bevisas) för att komma ut från bokförrådet igen.

Jag tog upp vredet och försökte sätta dit det igen. Nu upptäckte jag att den där fyrkantiga pinnen som går in i låset från vredet var borta. Om den aldrig funnits, eller ramlat bort när dörren slogs igen bakom mig, vet jag inte. Jag letade på golvet, men ingenstans syntes den lilla pinnen. Det enda jag nu visste var att jag var inlåst utan möjlighet att komma ut på egen hand. Nåväl, jag drabbades inte av panik. Direkt kom jag på att den interna telefonanläggningen skulle bli min räddning. Alla rum på skolan har nämligen en interntelefon och det var ju bara att ringa till expeditionen som i sin tur fick söka rätt på vaktmästaren (vilket oftast innebär att uppsöka pausrummet). Vaktmästaren skulle sen komma och släppa ut mig. Enkelt och smärtfritt - trodde jag.

Det visade sig att det varken blev enkelt eller smärtfritt. Telefonen var endast av typen halvfigur. Någon hade monterat bort halva telefonen. Antagligen var detta ett bevis för att skolan snålade på inventarierna. Istället för att köpa reservdelar till telefonerna, tog man delar från de rum som inte används till undervisning.

Från att vara lugn som en eunuck i en dambastu övergick jag till att känna mig lika osäker som en nunna på ett raveparty. Vad skulle jag göra för att komma ut? Jag la örat till dörren för att höra om någon fanns i korridoren utanför. Dumt försök eftersom nästan ingen använder denna korridor. Jag knackade lite försiktigt på dörren för att försöka väcka uppmärksamhet. Lika dumt det. Vem skulle höra den knackningen om det inte fanns någon i korridoren? Jag lyssnade åter vid dörren, lika tyst som tidigare. Om jag skrek, skulle någon höra mig? Värt ett försök. Jag skrek med munnen nära dörren. Men hur jag än hallåade, blev det ingen reaktion utifrån.

För ett par år sen fick jag dra upp en toalettdörr vid ett brandlarm. Den gången var det inget problem att få upp dörren. Jag drog mig detta till minnes och försökte dra i handtaget. Efter en stund insåg jag att dörren gick utåt och övergick till att skjuta på dörren - dock utan vapen. Det behövdes kraft, vilket jag insåg direkt, så jag tog sats och placerade min kilon på dörren med den kraft som jag lyckades uppsamla på den korta ansatsen fram till dörren. Resultatet blev inte riktigt vad jag hade väntat mig. På TV öppnar alltid polisen dörrar genom att lägga axeln mot dörren och trycka till. Jag har ingen aning om hur TV-dörrar är konstruerade, men de är nog betydligt klenare än den dörr jag försökte forsera. Min kraftansträngning resulterade nämligen i att jag fick ont i axeln, sidan och hela högerarmen. Inte med en gång, utan värken kom malande så sakteliga under eftermiddagen, vilket var en fredag. Under lördagen och söndagen var jag totalt förlamad och var säker på att alla ben och muskler på min högersida var krossade till total oigenkännlighet. På måndagen, som var arbetsdag igen, var värken inte så svår längre. Resultatet blev alltså enbart en förstörd helg.

Man kan nu undra hur jag kom ut ur bokförrådet denna fredagsförmiddag. Jo, en kollega som höll till ett par rum bort hörde konstiga ljud via ventilationstrumman som hon uppfattade som grova svordomar och kränkande tillrop om skolans ledning och vaktmästare. Hon gick ut i korridoren och kunde strax lokalisera ljudet till bokförrådet. Hon öppnade dörren och på så sätt slapp jag ut ur mitt fängelse.

Numera har jag alltid en liten kil i fickan. Denna kil lägger jag under dörren så att den in inte kan gå igen helt. Om nu vaktmästaren skött sitt jobb och inte lagat dörrstängaren eller om skolledningen köpt reservdelar till skolans interntelefoner hade jag inte behövt lida en hel helg. Ej heller gå och undra om, dels min kvinnliga kollega uppfattat ordagrant vad jag öst ur mig i min fångenskap och dels om skolledningen och vaktmästaren fått rapport om mitt ordval. Jag lär nog få leva i okunnighet, men min kvinnliga kollega ler på ett nytt och lite spännande sätt varje gång vi träffas i korridoren. Jag är säkert, i hennes ögon, ett presumtivt utpressningsoffer.