Som dataansvarig vill man ju att så många som möjligt har tillgång till dator. Alla kan ju inte ha en egen, så jag föreslog hövdingen att de av personalen som ville, skulle få låna hem en dator över sommarlovet.
- Kolla först så att de har hemförsäkring, var hans enda kommentar den dagen. Det förvånade lite att han inte frågade om jag drev med honom.
Ett erbjudande om att ha en dator hemma under sommarlovet delades ut. Åtta ur personalen var intresserade. Åtta personer på fyra datorer, de fick ha en dator halva sommaren var.
Det gällde nu bara att de kom överens om vem som skulle ha datorn första delen och vem som skulle ha den sista delen av sommaren. Jag trodde att åtta välutbildade vuxna människor skulle kunna komma överens om en sådan enkel sak. Men det uppstod problem. Sex av åtta skulle resa bort första halvan av sommaren, två av åtta skulle vara hemma hela sommaren, men kunde inte tänka sig att sitta med en dator den första delen av tiden då det enbart handlade om att glömma skolan och koppla av.
- Ja, men koppla av tillsammans med datorn då, föreslog jag.
- Det är väl inte att koppla av. Det är att arbeta, blev jag upplyst.
- Meningen med detta var inte att det skulle vara övertidsarbete,
utan en rolig sak att sitta med på de regniga sommardagarna när man ändå inte gör något annat, försökte jag förtydliga förslaget med en "sommardator".
- Det är i alla fall skolan som har nytta av att jag lär mig datoranvändning, sa en av kollegorna. Så jag ser det som arbete.
- Det är ju helt frivilligt, försökte jag kontra med.
- Det vet vi ju hur det är med frivilligheten här. Anmäler man sig inte som frivilligt till allt som föreslås, betraktas man ju som arbetsovillig och placeras på väntelistan för frivillig avgång.
- Den måste väl vara frivillig i alla fall, replikerade jag.
- Du vet vad jag menar, så nog med det, avslutade kollegan ordväxlingen med.
- Hur ska vi nu ha det då? undrade jag.
- Vi drar lott, och så får det bli som det blir, föreslog den ende manlige kollegan i sällskapet.
Sagt och gjort. Vi drog lott och alla blev missnöjda.
- Det är i alla fall ingen som blivit särbehandlad, underströk jag. Alla är lika missnöjda.
- Sluta prata och tala om hur man knyter samman sladdarna här bak i stället.
- De skall absolut inte knytas samman, de skall kopplas enligt ett schema som jag skall rita upp till er innan ni får datorerna.
- När kommer du hem med min? undrade en av kollegorna.
- Vad då kommer hem? undrade jag.
- Ja, du vill väl inte att jag skall bära hem denna tunga historia härifrån på egen hand?
- Jo, det var tänkt så.
- Jag är ensam och det vet du mycket väl. Det krävs en karl att bära den där mojängen. Jag har varken kraft eller lust att ens försöka.
Hon verkade mena allvar. Trodde hon och de övriga på fullt allvar att jag skulle leverera och byta ut datorerna i deras hem under mitt sommarlov? Sa inte det sig själv att detta fick de ordna på egen hand när de nu fick låna datorer gratis en halv sommar. Jag klargjorde med högsta tydlighet att jag kunde tänka mig att hjälpa till med att lasta in datorerna i bilar på den sista skoldagen, men därefter upphörde min hjälp. Dessutom informerade jag ännu en gång att datorerna, alla fyra, skulle vara på plats, fullt funktionsdugliga första skoldagen till hösten.
Åtta avlånga, bleka ansikten tittade på mig som om jag var något som katten släpat in. Vad hade jag sagt? Vad hade jag gjort? Detta var ju det som var förutsättningarna för att låna hem en dator över sommaren.
- Du kan behålla din dator, sa den mest negativa och dominanta kollegan (jag har länge misstänkt att hon äter anabola preparat, hennes skäggväxt skvallrar om det).
- Det är ju inte min. Det är skolans, svarade jag.
- Jag trodde att du ställde upp för dina kollegor, men nu ser man vad du är för en egoist. Inte ens en dag på sommarlovet kan du ställa upp och koppla datorer.
- Jag kan visst hjälpa till att koppla datorerna, men jag kan väl inte styra min semesterresa efter datorbytet mellan er. Dessutom är det ganska många mil mellan era hem. Jag kan inte köra runt och leverera datorer.
- Kan eller vill?
Det luktade bränt i rummet efter de orden. De övriga var tysta. De vågade inte ens titta på mig. Det var dödstyst i rummet. Man hade kunnat höra någon tappa ett skruvstäd, trots att vi var i en skola. Eller som man säger (tror jag, något på Ä är det i alla fall): Det gick en älg genom rummet.
Diskussionen handlade om att jag inte ställde upp för mina kollegor.
Nu blev jag arg.
- Vem fick på fritid kolla upp priser på datorer? Vem fick på fritid installera program? Vem fick på fritid utbilda er andra på skolan? Vem fick på fritid utbilda elever för att hjälpa andra på skola? Vem får på fritid fortsätta att se till att detta med data fungerar?
- Gör inte rektorn det? löd svaret från skäggiga damen.
Hur kan någon på skolan vara så utanför arbetsfördelningen på skolan. Var människan fullständigt galen (drev hon med mig)? Nu reagerade de andra.
- Nu är du orättvis, sa de till henne. Det är ju han (de pekade på mig) som gjort allt inom data på skolan. Han som ställt upp på allt. Han som offrat sin fritid för oss. HAN! (Lång borta hörde jag kören sjunga: Halleluja)
- Så så, ta i så lagom. Det har varit roligt också, försökte jag dämpa heroiseringen med. Det är klart att jag ställer upp nu med. Skriv ned datumen och adresserna på ett papper så ordnar jag resten. - Tack och hej, sa de och försvann innan jag ångrat mig.
Hela den sommaren hade jag känslan av att jag blev lurad av någon. Vid höstens första personalmöte pratade vi om att göra om utlåningen av datorer nästa sommar.
Ingen hade använt dem denna sommar.
Det var alldeles för fint väder. Det var ju sagt att man skulle sitta där på regniga dagar. I regnmätaren fanns enbart damm från grusmattan, nej, gräsmattan.