När jag gick i skolan var man rädd för tre saker - läraren, eftersittning och att föräldrarna meddelades. Tiderna har inte förändrats så mycket. Dock finns det vissa skillnader, men grunden är den samma. För som lärare är jag rädd för tre saker - eleverna, konferenser och att föräldrarna ska meddelas.

Det kräver kanske en förklaring för att jämförelserna ska få någon mening. Som elev på 50- och 60-talet var jag snäll i skolan. Inte för att jag ville det, utan för att det fanns bestraffning som var kännbar med den tidens mått mätt. Att få en tillsägelse av läraren var en skam. Så stor skam att klasskamraterna berättade detta för sina föräldrar som i sin tur då fick anledning att berömma klasskamraten för att denne inte hittade på fanstyg i skolan. Det blev också underlag för kvarterssladder, vilket upptog stor del av dagen för dåtidens hemmafruar.

Om man drabbades av eftersittning, hade man gjort något avskyvärt. Det kunde handla om att man hade visslat på lektionstid, man kunde ha pratat med bänkkamraten under morgonbönen, det kunde handla om att man sagt något olämpligt på rasten (t ex kallat en flicka för häxa). Det kunde faktiskt vara så hemskt så att man hade sagt du till läraren. Dagens elever kan idag inte drabbas av bestraffning för att stört morgonbönen, men allt det andra hinner de ostraffat med före första lektionens slut. De hinner dessutom med att uttrycka sin mening om läraren, lektionen, skolan och skolmaten. Allt detta inom samma ostraffade lektion.

Om man förr, från skolans sida, blev tvungen att meddela hemmet att det inte stod rätt till med en elev i skolan, då var det kris. Det hände aldrig mig att skolan tog kontakt med hemmet, men en del av mina klasskamrater begåvades med denna erfarenhet. Det var faktiskt så illa att vi klasskamrater under en tid tog avstånd från missdådaren. Han eller hon blev paria och totalt fråntagen alla rättigheter till gemenskap. Idag hade det varit mobbing att behandla en kamrat så, men inte då. Man blev nästan uppmanad, både från skolan och hemmet, att hålla sig borta från "den där". Jag vet inte om det hjälpte den utfrusne, men det var sällan att samma elev blev behandlad på detta sättet mer än en gång. Efter ett tag var kamraten inne i gänget igen och alla, till och med den drabbade, glömde snart vad det hela hade handlat om.

Nu är jag lärare och inte mycket har ändrats. Rädslan, eleven kontra läraren, finns kvar - dock med omvänd riktning. Eftersittningen har förbytts mot personalkonferenser på obetald fritid och kontakten med hemmet är lika dramatisk nu som då.

Jag är faktiskt inte rädd för eleverna, vilket kanske kan verka så i tidigare text. Det ligger till på det sättet att jag blir orolig tillsammans med vissa elever. Denna typ av elev finns i alla klasser. De kännetecknas av att man aldrig vet var man har dem, så de vet man var man har (?!!). De kan vara helt lugna de första tio minuterna på en lektion, för att sen plötsligt behöva reda upp något som hände för tre dagar sen hemma på gatan. Den oro som dessa elever sprider med sin blotta närvaro är jag rädd för. Det går inte att förbereda sig för vad som ska komma, ej heller vad som inte ska komma. För om man nu är på helspänn inför en lektion och tycker sig beredd på det värsta - då händer ingenting. Man blir då arg för att man förberett sig på ingenting. Nästa gång är man avslappnad och rösten bär hela inledande delen av lektionen - då brakar helvetet lös ordentligt.

Personalkonferenser, elevvårdskonferenser, lönesamtal,  ämneskonferenser, klasskonferenser, samverkanskonferenser, medarbetarsamtal, utvecklingssamtal, möte med polisen, möte med socialen, möte med barnpsyk, föräldramöte, informationsmöte (av alla möjliga slag) och möte med Fan och hans mormor. Är det konstigt om vi inte hinner undervisa i skolan? Det börjar bli så att de möten som vi faktiskt valt vårt yrke för, nämligen de med eleverna, är de möten som snart ägnas minst tid åt. Jag är rädd för eftersittningarna fortfarande. Det är personalens eftersittningar som då räknas. Några andra finns inte längre. Skolverket har meddelat att man inte få tvinga en elev att sitta kvar efter ordinarie skoltid längre.

Hemmet meddelas fortfarande om elev varit olydig i skolan. Skillnaden är att numera får läraren en utskällning av hemmet och missdådaren får beröm för han eller hon har stått upp för "sin sak". Om saken råkar bryta mot de regler som finns i skolan, anses det oftast från föräldrahåll att det är dags att se över dessa odemokratiska och föråldrade regler. Att sen reglerna ibland är skrivna av skolan elevråd, spelar ingen roll. Lärare som drar sig för att meddela hemmen idag, gör detta av ren självbevarelsedrift. Tänk att ringa upp hemmet och berätta att föräldrarnas lille vettvilling kallat läraren för idiot efter att ha fått bannor för att ha pinkat i klassrummets papperskorg, och då av föräldern få veta att pojken borde fått beröm för att han inte blött ner på golvet. Det kan ju vem som helst förstå. Bara en idiot kan misslyckas med att se saken så här. Alltså kallas lärare för idiot av både elev och hem.

Skulle man någon gång ringa hem för att berömma en elev, blir man betraktad som underlig. En riktig lärare gör inte så, en riktig lärare visar detta i betyget och låter bli att störa familjen mitt i Rederiet som familjen följt (oavbrutet) sen första avsnittet. Det är bäst att inte ringa och ta kritiken för det.

Jag har inte beskrivit min egen situation här. Jag älskar konferenser och möten. Det finns aldrig någon uppföljning på dem, så man kan slappa till hundra procent. När det gäller att ringa hem, har jag löst det med att skicka en lapp med eleven där jag ber föräldern ringa upp mig. Lappen kommer ju aldrig hem med eleven, så något otrevligt samtal drabbas jag sällan av. På utvecklingssamtalen senare, nämner jag lappen, och då får eleven skämmas. Vad lappen handlade om har jag då glömt, och fokus sätts på den "borttappade" lappen.
Men mest stolt är jag för mitt sätt att lösa eftersittningarna på. Skolverket förbjöd ju eftersittning. Detta kräver stolar. Jag tillämpar efterståning utan stolar - måste vara tillåtet. När det är riktigt illa, gör jag något som man aldrig kan bli straffad för: Jag lär eleverna fel.