En hel del av mina kollegor har katt. De älskar sina katter och det är ibland så man tror att barn och barnbarn kommer längre ner än katten på skalan av de varelser och ting som de tycker bäst om här i livet. Visst kan jag förstå om man är sur på sina avkommor ibland, men att placera en katt högre på skalan är väl faktiskt att ha gått för långt.

Katten, detta lömska odjur som dödar för nöjes skull och inte för att magen skriker av hunger. Denna opålitliga varelse som man inte kan bestämma över ens i sitt eget hus. Denna fullständigt förslöade varelse som sover 18-20 timmar om dygnet och som sen kommer och gnider sig mot en för att göra sig till. Det märkliga ljudet, som kallas spinnande, som katten lurar människan med är nog inte annat än en generator inne i katten som laddar upp batterierna så att katten kan hitta på mer egensinniga saker när människan inte är hemma. Dessa saker kan vara att riva sönder en kudde, klösa sönder tapeter, kissa på golvet osv. Vi har kattlåda, säger en del kattvänner. Varför stänger de inte in katten i den då så att vi andra kan få ha våra rabatter och sandlådor ifred?

Så, nu har jag gnäll färdigt på själva katten. Jag ska nu gå över till kattmänniskan - d v s den människa som tror sig äga en katt. Kattmänniskan äger alltså inte katten, utan tvärt om - katten äger människan. Det räcker väl med detta konstaterande för att alla ska förstå vad jag tycker om dessa personer. För att ändå förklara lite mer, kan jag tillägga ordet lättlurad och manipulerad - på gränsen till hjärntvätt. Faktiskt nästan som en sportjournalist.

Vad tycker då jag själv om? Jo, kattens fiende nummer ett - hunden. Men eftersom jag tycker det är djurplågeri med att ha stora djur inlåsta hela dagarna då ingen är hemma, nöjer jag mig med att mata fåglarna i min trädgård.

Fåglar är trevliga små varelser. Jag matar, som sagt, dessa små dunbollar i min trädgård och får som tack lite skönsång från koltrastar och andra sorter. Jag måste tyvärr erkänna att jag inte vet vad många av de andra heter. Fiskmåsar syns ibland och en och annan skata, men alla de där jättesmå badmintonbollarna är svåra. Jag skaffade en fågelbok på rea för några år sen, men ingen av fåglarna i den liknade mina matgäster. Förklaringen kan ju vara att boken var på engelska och beskrev de vanligaste arterna på den skotska heden. En förklaring till att fjädrarna hade olika färger och mönster, kan vara att fåglarna var från olika klaner. Kiltarna visar ju vilken släkt man tillhör i Skottland.

Nu ska jag ju inte prata med dem, så jag struntar i varifrån de kommer. Jag koncentrerar mig mer på vad jag ger dem att äta. Jag är noga med vad jag slänger ut till mina små vänner. Bröd med vissa kryddor är rena plågan för dem. De ser den stora lockande brödbiten och blir glada, men när de sen kommer nära och luktar krydda, flyr de direkt. Fåglar har nämligen ett alldeles utmärkt luktsinne, även om de inte har någon direkt näsa. Grovt bröd med mycket fullkorn är det bästa. Gamla kakor blir de lösa i magen av och det ger de igen på min bil direkt. Lite fett från skinka på vintern är inte fel, men det som de gillar mest är skalade solrosfrö. Jo, de ska vara skalade. Mina matgäster är nämligen ganska lata. Det händer att någon tillfällig gäst, som passerar på väg till Afrika eller Småland, stannar till och skalar ett vanligt solrosfrö. Men mina inhemska vänner har kommit över detta stadium.

Platsen där jag matar fåglarna har ändrats genom åren. Först var det lång från huset, sen på gräsmattan utanför köksfönstret. Men nu är det på köksfönsterblecket. Här lägger jag maten och efter någon minut kommer gästerna. Jag kan stå någon meter in i köket, med lampan tänd, utan att fåglarna blir skrämda. De känner nog igen mig och vet att jag är ofarlig. Min dotter däremot, är farlig. Det är meningslöst att köpa inträdesbiljett till henne när vi ska besöka djurparker. Alla djur går och gömmer sig när hon kommer. Vi får inte se ett dugg när hon är med. Alla hundar går iväg från henne när det kommer och nosar på andra. Alla fåglar flyger, när andra kan handmata dem. Så har det alltid varit för min dotter, så om hon ska ha något husdjur senare, misstänker jag att det blir akvariefiskar eller något annat djur som varken ser, hör eller luktar henne. Det sista låter dumt, men jag har en gång fått en sådan förklaring. Vi avger olika dofter som djuren känner av och en del av oss skrämmer tydligen djuren med vår doft. Att det är så här, besannades på Bornholm för ganska många år sen. Vi besökte öns djurpark och skulle titta på en korsning mellan åsna och zebra. Jo, det är sant. Det var det enda exemplaret i världen. Zebra kunde nog inte ze bra, så det blev avel med en åsna. Detta unikum hittades inte av vår familj. Vi frågade och fick till svar att vi just passerat inhägnaden där djuret fanns. Men vi såg inget djur. Det gjorde inte djurskötaren heller. Djuret hade gömt sig i en liten träddunge och detta hade aldrig hänt förr. Så felet måste ligga hos oss - dotterns.

Tillbaka till mina matgäster. Det har faktiskt blivit så att om jag inte lägger ut någon mat, så pickar koltrastarna på fönsterrutan för att tala om att de är hungriga. När jag kommer till fönstret, flyger de bort en bit medan jag lägger ut frukosten och direkt när jag stänger är de där och äter. Detta är mycket trevligt och jag plågas ibland när jag inte har någon mat att lägga ut. Jag har tagit på mig en uppgift och den bör jag genomföra.

Två saker upprör mig dock. Den ena är att fönsterblecket blir ganska smutsigt, men det är självförvållat egentligen. Det andra är dessa hemska katter som också har upptäckt att jag lägger ut mat till fåglarna. Det är inte så att katterna äter upp fågelmaten, utan de sitter lite gömda och väntar på fåglarna, för att sen hoppa upp och försöka fånga mina matgäster. Åter igen är det kattmänniskorna fel. De släpper ut katterna från kattlådan. Förr fick man skjuta katter som gick in på tomten, men det får man inte längre. Jag hade nog inte skjutit någon katt, än om jag fick det, men bara hotet kunde kanske få kattmänniskan att låsa in sin älskling. När man påtalar problemet, får man alltid till svar att det någon annans katt. Kattmänniskorna är lurade av katten som säkert har bedyrat sin oskuld i bäst Al Capone-stil. Men jag vet bättre - katten är, och förblir, en lustmördare.

Nu vet alla att jag inte gillar varken katter eller deras bihang - kattmänniskan. Om kattmänniskan dessutom är sportjournalist, då är det riktigt illa. Jag är nog egentligen inte mogen att lösa mina kattproblem. Jag ska kanske ta åt mig av kommentaren som sportjournalisten fällde under handbolls-EM: "Det är dåligt att inte vara sämre förberedd".