Under hösten -94 hände något som kan kallas fantastiskt. Inte bara jag, utan all skolpersonal i kommunen fick jobba en massa övertid (utan ersättning naturligtvis). Detta var i samband med att riktlinjer för att genomföra en nya läroplan skulle utarbetas. Det var en härlig känsla att få dela med sig av detta. I vår facktidning kunde vi senare läsa att ingen annan löntagarkategori jobbar över så mycket gratis som lärarna.
Detta skulle motsvara massor med tusen nya jobb inom yrket. Vi fick efter ordinarie arbetstid, då man ju är jättepigg och skärpt i skallen, spåna fram idéer och förslag till timplaner och tillvalsämnen. Ett sådant tillval är Elevens val. Detta innebär att redan i årskurs 3 kan eleven få några timmar i veckan i ett ämne som tilltalar, eller känns angeläget att fördjupa sig i. Ett sådant ämne, bland ett femtontal, bestämdes till att heta "Datorkunskap". De lärare som kunde tänka sig att undervisa i detta ämne skulle anmäla sig som intresserade till rektorn. Jag anmälde mig inte. Det gjorde rektorn åt mig.
- Du missade att anmäla ditt intresse, så jag skrev ned ditt namn. Det är skickat till skoldirektören redan. Du kommer att få träffa de andra lärarna, från övriga skolor i kommunen, som skall undervisa i datorkunskap. Det är på måndag, tror jag. Det är i alla fall klockan 17, så du behöver inte skaffa en vikarie.
Han hade anmält mig.
Måndag, tror han.
Klockan 17.
Jag behöver inte skaffa vikarie.
Tänk vilken omtänksam chef man har.
Han trodde rätt. Det var klockan 17 nästkommande måndag. Jag fick en kallelse från skoldirektören direkt.
Jag träffade fem andra "intresserade" lärare. Vi kunde snabbt besluta att vi inte ställer upp som lärare i detta om vi inte får mer utrustning i form av fler datorer på skolorna.
När jag meddelade min hövding detta, sa han att det kunde jag nog glömma, men att jag skulle jobba vidare med tanken. Alltså, inte helt stängd dörr.
Denna springa i dörren öppnade sig mer och mer under hösten.
En dag i decmber blev jag inkallad till hövdingen.
- Vi har lite pengar över. Jag tänkte att vi skulle köpa datorer för dem, sa han.
Han sa datorer. Plural. Tänk om man kunde få ett par, eller tre stycken till i datasalen. Det skulle nästa gå att kalla salen "Datasal" då, utan att ironisera.
- Ta kontakt med skolkontoret och prata med dem. De skall göra ett centralt inköp.
Ordern kändes som en smekning av en varm sommarvind. Det som kändes var egentligen doften av vitlök som hövdingen har fått för sig är nyttigt mot alla typer av åkommor. Han har därför uppmanat personalen att äta denna grönsak för att på så sätt inte belasta vikariekontot för mycket. Att vi, som inte gillar doften och som tycker det är på gränsen till barnmisshandel att ånga av oss detta på barnen, slutat att gå till lökrum..., nej, personalrummet spelar tydligen ingen roll.
Jag ringde upp skolkontoret. Jag fick då veta att .....
- Säg det igen, bad jag.
- Ni ska få tio nya datorer, repeterade kamrern som tagit in offerter.
Det susade raketer i rummet, flera solar lyste samtidigt, någon form av klockor ljöd omkring mig, tyngdlagen upphörde att fungera, mina cirka 100 kilo kändes som högst 95. Med andra ord: What a feeling!
Långsamt, mycket långsamt, för att inte förstöra orden som
nyss kommit, la jag på luren på telefonen.
Fort, mycket fort, förflyttade jag mig till hövdingens tält (eller är det ett vanligt rum?) för att meddela nyheten.
Han visste det redan.
- De kommer att levereras den 23/12. Du kan väl vara här då och se så att allt är rätt?
I min dvalliknande tillvaro gick jag naturligtvis med på detta. Dagen före julafton, när man har som mest att göra färdigt där hemma inför släktens ankomst. Min hustru blev inte direkt arg, men hade hon haft en stekpanna i handen när jag meddelade att jag skulle vara på skolan halva den dagen, hade nog vikariekontot behövt utnyttjas ganska mycket under vårens inledande veckor. Vitlök hjälper nog inte mot krosskador i skallbenet.
Till skillnad, mot när vi skulle motta våra första datorer, levererades de nya på nästan exakt rätt minut och till rätt adress.
Allt som var beställt levererades och jag packade upp en dator för att prova.
Tänk, 486:a, 33 Mhz, 200 Mb hårddisk, 4 Mb RAM. Min julklapp hade kommit. Jag såg framför mig massor av barn som satt, klättrade, hängde och hoppade för att få lägga en hand på Jesu..., datorn som nu stod där framför mig. Denna pedagogiska frälsare som, för mig i denna stund, är lösningen på allt.
Vad jag inte såg framför mig var allt arbeta det blev med att utrusta en helt ny datasal.
Gissa om jag kommande sportlov åkte skidor eller var på skolan och installerade program i datorerna.